Det känns ändå rätt bra att vara tillbaka på jobbet efter jullovet. Äntligen får man träffa folk igen! Bor man i en stad där man inte känner någon kan ett jullov kännas rätt långt och ensligt. Dit jag har flyttat nu träffar jag på folk från många fler kulturer än tidigare. Det känns spännande och kul!

På bussen ser jag kvinnor i vackra sjalar. Sjalar med silvertrådar, guldtrådar, paljetter, blommor och vackra färger. Ofta luktar dessa kvinnor speciellt, som en blandning av rökelsekol, tacos (!) och kanel. Exotiskt. Deras kindben är glänsande och deras ögon mörka. De fylliga läpparna kröks i leenden när de träffar vänner på bussen.

De flesta utländska män är välvårdade. De luktar väldigt annorlunda än kvinnorna; kring dem svävar den rena doften av tvål, shampo, parfym. Några grå strån skymtar ofta i det kortklippta svarta håret. Jag tycker om att studera människor.

I skolan. De utländska pojkarna jag träffar ler på ett lite, lite annorlunda sätt. Därför att deras leenden nästan alltid når ögonen. De utstrålar värme, de ler med hela ansiktet! Och trevliga är de, sällan reserverade utan väldigt easy going.

Och min smått nonchalanta elev som plagierade en text strax innan lovet lämnade i dag in en som jag är rätt säker på att han skrivit själv. Det blir nog folk av honom med! Jag blev så glad för hans skull, att han faktiskt tog tag i det efter min konfrontation. Och en annan som har rykte om sig att vara rätt strulig, han gjorde en strålande, oväntad tolkning av ett ordspråk i kombination med en bild. Till slut visade en blyg tjej framfötterna genom att inför hela klassen sammanfatta en text. JAG BLIR SÅ STOLT OCH GLAD!!! Mina ungdomar är fantastiska.

I dag blev jag väldigt raggad på! Eller kanske stalkad, förföljd.

Jag var på väg från jobbet till mataffären men blev hejdad vid bion av ett "Hej, hur är det?" "Det är fint", svarade jag, log lite och gick vidare. Jag tyckte att jag kände igen honom som mannen som log mot mig från en cykel några veckor tidigare. Några minuter senare står jag framför ett skåp med fryst färdigmat och begrundar vad jag ska handla. Då hör jag hans röst bredvid mig igen! Han sa att han ville prata med mig. Jag blev väldigt generad och sa att jag hade bråttom och frågade om det var något speciellt han ville. Här skrattade vi båda väldigt generat. Han svarade att han ville lära känna mig. "Ooookeeeej....?" sa jag prövande och försökte analysera om han menade på ett romantiskt sätt eller om han bara var ovanligt vänskaplig. Då verkade han bli väldigt glad och ta det som ett medgivande: "Åh tack!" svarade han, och sa att han skulle vänta på mig utanför affären tills jag hade handlat färdigt.

Då tog jag till det tunga artilleriet, lyfte vänsterhanden med vigselringen och sa att jag var gift. Bara för att vara på den säkra sidan. Då började han ursäkta sig och nästan krama om mig (underlig reaktion). Även fast det hela var både generande och ovälkommet (och en liten smula creepy) var det ju gulligt på sitt sätt, så jag avslutade med ett "Men tack ändå!"

Det kanske bara var tidiga vårkänslor som spökade?! :D

Jag var korkad nog att sitta framför datorn hela dagen så ikväll fick jag jätteont i huvudet. Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogen. Behövde desperat lite kyla och frisk luft! Nästan så fort jag kommit ut kände jag inget huvudvärk längre.

Det var så vackert ute, snön lyste upp både himmel och jord. Stundtals klev jag på fläckar under snön som var isblanka, men jag höll mig på benen. Det bästa var att det var så tyst, så otroligt lugnt och skönt, fridfullt. Plötsligt upptäckte jag dock ett ljud. Jag stannade, tog av mig kepsen för att kunna höra ordentligt. Små, små droppar i luften, tö?

Fortsatte tills jag kom fram till åkern. Gick över den, skorna sjönk ner i snö och gräs. Log när jag såg spår efter en hare, korsade dem och såg oss gå åt olika håll. Jag satte mig vid gränsen mellan åker och skog på en sten. Jag njöt av stillheten som även lugnade tankarna på insidan. Framför mig bredde landskapet ut sig, mörk himmel mötte ljus himmel, den vita snön den svarta skogen. Satt stilla en lång stund i hopp om att få se en hare. Två gånger tyckte jag mig höra ljud från skogen bakom mig, rörelsen från ett större djur och dess andning, men inget syntes till. Två änder flög skrattade över fältet.

Det kändes lite hälsovådligt att dröja kvar på den kalla stenen så jag reste mig och fann stigen. En stund på stigen fann jag även ett enormt stenblock på en liten höjd som jag var tvungen att kliva bort och undersöka. Gick runt det ett varv och log åt mina spår i snön som bildade en cirkel.

Sista biten hem gick jag mycket sakta, i min egen takt. När man går i stan känns det som att man måste hålla en socialt accepterad jäkla takt, men i skogen tänker jag följa min egen rytm. Och ikväll var den väldigt sakta. När jag såg gatlyktorna stannade jag och tog många djupa andetag. Det kändes som om jag ville lämna kvar min andedräkt, min ande, i skogens tysta rum.

En brittisk dokumentär om en grupp kvinnor som på prov ska leva som häxor under en månad. Handlar inte om wicca utan om häxkonst, och en massa, massa spells! Lite småkul. :)

Gott nytt år!

I går pratade jag med min mamma i telefon och vi kom in på ämnet vänner. Jag har haft svårt att finna vänner att umgås med i denna nya stad och jag berättade för mamma att jag hade sökt efter folk på wicca-forum. Då svarade hon med denna replik: "Ja men du kanske skulle söka efter "vanliga" människor också?" Så där hör ni mina wiccanska vänner, tyvärr måste jag meddela att ingen av oss tillhör det "vanliga" människosläktet. :P

Är det på något vis svårt att föreställa sig att det vore rätt skönt för en wiccan att ha andra wiccaner som vänner? Vad det innebär att kunna vara öppen med sin religion på en gång utan att slippa förklara sig? Vad det innebär att kunna diskutera saker som rör ens religion med någon som kanske har upplevt samma sak? Vad bara denna enkla form av förståelse innebär för någon som tillhör en "minoritet"? Det betyder massor. Punkt.