"This is the Craft of the Wise, not the craft of the nice"

Så lyder ett citat jag har stött på några gånger på forum. Och yes indeed, jag håller med.

Att vara en sockersöt ja-sägare verkar dock vara ett karaktärsdrag som hyllas i wiccas forumvärld. För man kan ju knappt vara en "riktig wiccan" om man inte håller med om vad majoriteten säger eller om man upplevs som intolerant, eller? En riktig wiccan skadar ju ingen... Betyder det att man aldrig får diskutera eller säga vad man tycker, om det innebär att man inte håller med, att man kanske till och med sårar någons känslor?

Jag tror inte det är vad Rådet (Gör vad du vill så länge det inte skadar någon) menar, men det är förstås upp till alla att tolka orden som man behagar. Men frågan är om min intention (t.ex. att diskutera och/eller försöka förstå något jag upplever som felaktigt) på något vis helgar utgången, dvs att någon skulle bli sårad? Kanske skulle personen ha upplevt ett ännu större obehag i framtiden om diskussionen inte hade kommit upp nu? Nu säger jag inte att jag alltid har rätt i en diskussion bara för att jag upplever att så är fallet. ;P Men i en sådan "tvistefråga" borde utgången antingen bli att jag övertygar med mina argument eller att jag blir övertygad av den andra personens argument eller att vi kommer överens om att vi inte är överens. Ingen borde behöva bli sårad. Men tyvärr händer det ändå.

Jag har också befunnit mig i andra änden av en sådan diskussion, flera gånger. Och jag är glad att jag har varit det, att folk vågade ifrågasätta mig, utmana mig, för då växte jag. Jag insåg oftast att jag behövde veta mer, och jag studerade vidare. Inte kastade jag in handduken för det och inte tog jag på mig någon offerroll. Det kommer alltid att finnas människor som vet mer, eller som har ett annat synsätt. Det är det som är stimulerande. Visserligen kände jag mig generad och lite dum när det hände, men jag fick ta det. För vi gör ju misstag, vi ställer knasiga frågor och vi gör konstiga antaganden, det är en del i att utvecklas och något vi borde omfamna mer.

Så ni där ute, var inte så rädda för att utmana varandra (och glöm inte mig!!!), men gör det med respekt i botten. Respekt för den andres väg, men också för din egen. Överge inte dina ideal om de skulle råka bli obekväma. Bli inte en mesig ja-sägare utan var sann mot dina egentliga åsikter och tankar, så gör du kanske till och med någon en stor tjänst då och då. Men räkna inte med att bli tackad på en gång. ;)



(PS. En liten disclaimer: Det finns dock forum där det är högt i tak men som har en väldigt trevlig ton. Svenska Wicca är ett av dem, Wiccan Together likaså. Men ibland uppstår tendenser åt alla möjliga håll, som det gör när människor samlas. DS.)

Att bli "bönhörd" är en fantastisk upplevelse. Jag vet inte alls vad det är som avgör om vi blir bönhörda eller inte, det skulle jag bra gärna vilja veta. Men det har faktiskt hänt flera gånger och det verkar lika otroligt varje gång! Nu senast var det vid Yule, då det verkade som att jag skulle bli av med jobbet. Två dagar senare fick jag veta att vikariatet blev förlängt, längre än det var tänkt från början.

I fredags gick det vikariatet ut och jag har försökt hitta en ny tjänst, men det finns inte mycket ute hos arbetsförmedlingen tyvärr. I går, i min ritual, bad jag om att jag snart skulle hitta ett nytt jobb. Pressen av att sakna inkomst till hösten är inget roligt att bära, det tär på både humör och förhållande emellanåt. Dessutom hänger det på ekonomin om vi ska ha råd att åka på en av mina bästa vänners handfästning i Edinburgh i höst, något jag inte vill missa för allt i världen!

Så, för att göra en kort historia ännu kortare så ringde telefonen hos mig i dag. Det var min mans rektor som sa att hon letade folk till en 6:a. Hon frågade om jag ville ha svenska och eventuellt engelska. Nu är jag ju egentligen gymnasielärare och har inte engelskan, men allt, mina vänner, är bättre än att stämpla och hänga läpp på arbetsförmedlingen. Jag är superglad och tacksam för den här chansen, som jag dessutom tror är tills vidare. I morgon ska jag hoppa in en dag på fritidset och sedan prata med the big boss. Håll tummarna! :)

I går var det Litha (sommarsolståndet), årets längsta dag. Jag har funnit många förklaringar till vad Litha skulle betyda; allt från helt enkelt "midsommar", till något i stil med att "solen står stilla", och "mild". Oavsett vad så firar man att solen och Guden har nått sin högsta punkt och starkaste kraft. Jag tycker att det finns ett vemodigt drag kring denna högtid, en påminnelse om att "underbart är kort". För nu vänder det faktiskt igen och dagarna börjar minska i längd, även fast vi förstås fortfarande har en ljus tid framför oss.

Jag hade inte förberett något speciellt i går, utan gjorde bara i ordning altaret och hade en kort ritual på kvällen. Så här såg mitt altare ut innan ritualen började.

(Blommorna ser lite överblommade ut, jag plockade dem i mörkret så jag kunde inte välja de vackraste, haha!)

Lite spännande var att när jag skulle dra en runa för den närmsta tiden, fick jag den tomma (ja alla traditionalister, jag kör med en tom runa! :)). Då känns det ju extra spännande att fundera på vad som väntar kring hörnet...

Min egentliga tanke var egentligen att under dagen ha gått ut i skogen för ritualen, men det regnade större delen så det var inget lockande. Även i dag har det kommit skurar, men kanske i kväll om andan faller på...

En betraktelse från i dag:

När jag gick gatan fram lyfte en liten sparv framför mina fötter. En liten, brun sak. Den flög några sekunder i ögonhöjd; vingarna for ut som små stickor från den runda kroppen. Ett ögonblicks sekund - när vingarna åter fälldes in - svävade sparven genom luften utan stöd, liksom hängandes mellan liv och död. Men den var trygg, tillitsfull som den var till sin egen styrka. Den visste i djupet av sitt väsen att den inte skulle falla och krossas mot asfalten. Den visste att vingarna åter skulle spännas och fånga vinden, och sväva högre och högre. Längre och längre bort.

Ett sommarminne (eller kanske en dröm):

Årornas rytmiska, långsamma rörelser klyver den stilla vattenytan. Den blänker, speglar månens flackande ljus. Natten blir aldrig riktigt svart så här års, utan lapis-blå, likt ögonen på egyptiernas statyer av den himmelske sonen Horus. Sensommaren håller Norden i sitt grepp. Den pressande hettan under dagstimmarna har gett vika för en sval slöja som sveper in kustlandskapet i en förlösande lättnad. Naturen drar en ljuv suck mitt i svalkan och dunklet.

En man styr båten i okänd riktning, ut mot havet. Jag kan inte riktigt se hans ansiktsdrag och jag känner inte hans namn. Förmodligen är han en gammal vän till mina farföräldrar, för min pappa är mycket yngre. De pratar tyst med varandra i båten, det är som om skymningen dämpar deras tal, vaddar in det. Jag hör dem bara i bakgrunden för min blick är vänd mot djupet. Jag försöker se igenom, ner till botten och dess dolda hemligheter. Efter ett tag ger jag upp, slappnar av i ögonen och följer vattnets rörelser. Det är hypnotiskt, monotont och jag känner doft av salt och tång.

Även min ena syster är i båten. Hennes ljusa hår skimrar i ögonvrån, men för en gångs skull tiger vi. Vi är uppslukade av den dröm vi upplever i denna stund, detta ögonblick vi båda ska tvivla över många år senare; hände det eller var det en fantasi? Trots allt minns jag min hand, min lilla flickhand som smekte vattnet. Blek mot den för ögat ogenomträngliga hinnan, liten som en fågel. Handen som smekte de små vågor båten skapade. Blicken som såg stranden och grönskan försvinna.

Jag känner mig så dum efter i går; på en loppis gick jag förbi en jättevacker staty av Afrodite! Den var ca 25 cm hög och såg ut att vara karvad ur ett horn. Dessutom var den riktigt billig. Varför gick jag förbi?! Nästa vecka ska jag se om den inte är kvar, jag skulle vilja ställa den på en fin plats i trädgården.

När jag kom hem tog jag mig en funderare över varför jag inte hade köpt statyn. Jag kom fram till att jag aldrig har dragits till Afrodite, så vad skulle jag göra med en staty av henne? Fick upp en liknelse i huvudet, att om jag kör en Volvo och hittar reservdelar till en Toyota så går jag väl inte och köper dem? Å andra sidan är jag alltid öppen för nya bekantskaper. ;) Kanske har hon något att säga mig?

Vad kopplar ni ihop med Afrodite? Förutom den mest basala informationen om henne.