Hej igen!

Vi var aldrig till Norge, det blev bara Dalarna istället och det var lika skönt det. Det är jobbigt att sitta i en bil för många timmar. I Falun fanns en underbar butik som bara sålde jade föremål. Innan vi åkte hem så köpte jag en väldigt stor jade i ett halsband. Alldeles mörkgrön, som en malakit. Mönstrena på stenen ser ut som ett stormigt hav i dimma. Jag blev väldigt fäst vid den och kände att jag behövde den. Till formen påminner den också mycket om stenen som hängdes runt min hals under en meditation; den gången jag blev rädd och fick svårt att andas. Kanske är det mina rädslor stenen ska hjälpa mig med?

Jag hade en ganska spännande dröm för några få nätter sedan. Jag drömde att jag var bakåt i tiden, runt medeltiden kanske för jag befann mig i en borg. I rummet jag var i växte en nyponbuske och under den små smultron. Bären lyste verkligen upp rummet och jag var noga med att se till att inget hände växterna. För att hålla folk utanför rummet slog jag upp en magisk cirkel. Jag drog sedan upp blå pentagram i luften och jag kunde verkligen känna och se dem. Det var fantastiskt.

Jag har för första gången också på mer allvar tagit på mig en handledarroll inom wicca åt en tjej via nätet. Eftersom det är via nätet så kommer jag inte att gå in så djupt utan bara ge henne den knuff hon sade sig behöva för att komma vidare på egen hand. Jag har än så länge bara skrivit ett mail till henne, men bara det enda mailet gav mig väldigt mycket! Man ser liksom ner på det man skriver och frågar sig förundrat "Va? Visste jag så mycket om det här?!" Att skriva saker öppnar upp ett helt nytt rum för mig och jag kan se hur mycket jag faktiskt har lärt mig under alla de här åren jag har hållt på. Det ger förtröstan. Jag hoppas bara att det jag skrev föll i god jord och att det i slutändan ger HENNE något, det var ju därför jag skrev. Jaja, det är en jättenyttig lärdom för mig som jag med glädje tar emot!

På tisdag är det dags för lughnasad igen och jag funderar på vad jag ska göra. Jag har det ganska klart för mig, men jag ska leta lite mer tips och idéer. Jag älskar Internet! ;-)

Idag bakade jag tekakor. Det är fantastiskt att baka bröd och att se hur det jäser och hur det gräddas och att få knåda den smidiga degen under händerna...! I alla tider har människan bakat bröd och det känns verkligen som något livgivande.

Sommarnattshälsning/Ceriadwen

Nu ska jag åka bort till Norge under några få dagar, men jag ville skriva lite innan jag sticker.

Lånade lite böcker på bibblan för tre dagar sedan. Var vid en intressant hylla jag inte direkt jag sett tidigare. Det var lite terapimetoder, psykologi och sådant. Jag hittade en bok av Jette Holm om stenar och kristaller i terapi och healing. Så den har jag läst ut. Det fanns lite tips och annat smått och gott så mitt intresse för det området fick sig ett uppsving. Det var trevligt. Ska ta anteckningar på det som var bra innan jag lämnar tillbaka den.

Jag lånade också en bok om Rosenmetoden, som verkar innebära att man använder kroppen som en väg in till psyket. Man tror att blockeringar i psyket sätter sig i kroppen så genom att lösa upp dem där kan man även komma åt det psykiska. Började läsa idag och det verkar intressant.

I förrgår natt sov jag med en sugilit fasttejpad på tredje ögat. Det är en väldigt andlig sten. Jag drömde att jag berättade om alkemi för en person på en second hand shop. (Jag drömmer visst ganska ofta om second hand shopper! Det känns som ett ställe där man kan gräva fram mycket användbart och jag har även hittade en del rituella redskap där och mött en spännande person där en gång så därför sker det mycket mystiskt där i mina drömmar!)

Något som har besvärat mig rent fysiskt i en vecka ungefär är att jag har haft mycket huvudvärk. Jag har ätit och druckit ordentligt så jag förstår inte riktigt varför? Det är avtagande måne nu (just for the record) och huvudvärken borde ha börjat precis innan fullmånen.

Ja, det var väl allt tror jag. Nu måste jag försöka packa och sedan lägga mig. Ska åka tidigt imorgon. SE UPP NORGE!!!! ;-D

Inatt är det fullmåne. Först trodde jag inte att jag skulle göra något för jag har haft huvudvärk, varit hängig och allmänt trött och grinig. Som många har det vid fullmåne alltså. ;-)

Men jag bestämde mig för att gå ut vid 00.15 ungefär, trots sambons oro för att något skulle hända. Det går ju inte att låta rädsla styra ens liv, även om jag nog är offer för det i vissa sammanhang. Men inte i detta. Jag klädde på mig en varm tröja och gick ut. Jag höll mina nycklar i handen ifall någon skulle överfalla mig. :-) Min främsta motivation för att gå ut och söka upp månen var att jag ville meditera lite över hur jag skulle kunna fira fullmåne framöver. Som jag skrev tidigare så har jag inte så många idéer kring det.

Efter lite om och men och traskande i högt vått gräs så hittade jag en stenkulle vid en mack i staden. När jag hade tagit mig upp där så fick jag en fin utsikt över månen, som står väldigt lågt nu. Den såg enorm ut och alldeles lysande gul-röd. Otroligt vacker var hon i natt. I början satt jag och väntade på att hon skulle segla fram bakom de mörka molnen som skymde henne. När jag hade tittat på henne ett tag kände jag mig lite sömnig, så jag lade mig ner på stenen jag satt på. Den var lång och slät och mjuk eftersom den var täckt av mossa. Jag hade det väldigt bekvämt där. Jag undrade om någon annan hade tillbringat tid på stenen och suttit eller legat på den?

Först kom det över mig att prata lite med månen. Jag önskade att jag skulle komma in på den linje på universitetet som jag sökt till. Sedan tänkte jag på min svaghet inom min tro, att jag har så låg tilltro till mig själv. Det är nog verkligen min ömma punkt. Det är ju jätteviktigt att tro på sig själv, att hitta sin egen kraft, det gudomliga inom sig själv. Jag har svårt att hålla huvudet högt och framhålla mitt värde, jag har för lätt för att se ner på mig själv och vara självkritisk. Då kom jag att tänka på de upplevelser jag har haft i det förflutna, de upplevelser som har lärt mig att inte se ner på andra. Jag insåg plötsligt att de upplevelserna i lika hög grad borde ha lärt mig att inte se ner på mig själv. Jag bad Gudinnan att ta emot min förlåtelse till mig själv, att bevittna att jag förlät mig själv. Jag borde ha insett det här långt tidigare! Man är nog sin egen värsta fiende trots allt. Och sin egen mästare... Jag hoppas verkligen att jag kan sluta lägga skam på mig själv nu. Det känns som att jag har tagit ett litet steg framåt.

Jag fick också till mig något om hur jag kunde fira Gudinnan vid esbat; genom att hylla min egen kvinnlighet. Det tycker jag var ett väldigt upplyftande och tänkvärt budskap! Jag ska försöka tänka ut sätt att göra det på. Män borde också kunna reflektera över och beakta sina feminina drag vid den tidpunkten. (Let´s face it, ingen är 100% feminin eller maskulin! Allt innehåller fröet av sin motsats, som yin och yang.)

Nu ska jag sova och fortsätta drömma.

"Må du för evigt speglas i månens glans och dansa i dess strålar"

Både i går natt och i natt hade jag underliga drömmar. Igår drömde jag att jag var här i min lägenhet och tittade ut från fönstrena i både sovrummet och köket. Utanför var det natt och allt utanför var täckt av vatten. Vågor slog mot mitt fönster så att det kom in vatten i små stänk. Då kom min sambo och skrek att jag måste dra igen fönstrena. Våra grannar var redan uppe på taken och vi börade tänka på vad vi skulle rädda. Förutom katterna var valet för mig mitt altare. Jag tror jag fick med mig det upp på taket, men mitt upp i alltihop försvann det. Sedan gick jag och letade och frågade folk, men ingen hade sett det. Jag var helt förtvivlad och kände att det var oersättligt. Någonstans i drömmen sa jag ändå till mig själv: Vad är du egentligen utan dina redskap, tror du att du inte kan någonting själv? Det var intressant att mitt undermedvetna uttryckte det. Jag har ändå gått igenom det tidigare och kommit underfund med att jag klarar mig bra utan magiska redskap.

Och det här med översvämningen... Jag läser som sagt The Sea Priestess och där kallar folket på hjälp av prästinnan och prästerskapet från det sjunkna Atlantis eftersom deras land (också) håller på att slukas av vattnet. Morgan La Fey kommer och sedan startar de många offren. Så här långt i boken har det gjort mer skada än nytta, men det kanske vänder. Nu undrar jag om det här kan innehålla någon slags symbolik, och om jag också borde kalla på Morgan La Feys kraft? :-) Är det någon slags transformation på gång?

Drömmen i natt var väl inte så spännande kanske, så jag lämnar den åt sitt öde att förmodligen bli bortglömd.

I natt är det fullmåne förresten. Vet inte om jag orkar hitta på något. Jag har verkligen inte fått in någon rutin på att fira fullmåne! Jag har läst ganska mycket om det, men inte funnit något som har attraherat eller inspirerat mig till någon speciell tradition. Jag får väl söka vidare helt enkelt!

Må så gott i fullmånens sken!

Inte räcker det med att jag skulle vänta på kursbrevet över helgen inte. Det är visst uppehåll så jag får vänta en hel månad! Jaja, det är väl ett bra tillfälle att gå igenom de gamla kursbreven igen... :'(

Igår hade jag en väldigt trevlig och magisk stund i skogen. Jag stack ut på eftermiddag runt 15-tiden och hade med mig ett äpple, papper och penna, en vattenflaska och en filt. :-) Först gick jag in på stigen i skogen och det är ju så mycket växtlighet nu att man knappt känner igen sig. Nästan direkt på höger sida vet jag att det brukar växa blåbär så jag tittade efter ifall de hade mognat än. Åh ja! Jag stod där och mumsade en stund medan jag tänkte på sången "Mors lilla Olle" och kände mig som en riktig blåbärsätande björn. Sedan gick jag in en liten bit till, bara några steg, och då kände jag en söt underbar doft stiga upp från marken. Först trodde jag att det var hallon, men de var inte mogna än så jag böjde ner huvudet ännu mer. Till min stora förtjusning fick jag då syn på lysande röda smultron! Jag ÄLSKAR smultron! Jag kände mig som världens lyckligaste och mest tacksamma människa när jag proppade munnen full. Det var verkligen löjligt mycket smultron som växte där, jag har aldrig sett så mycket på ett ställe tidigare.

Efter att tag sa dock mina ben till mig att här kunde jag inte sitta hela dagen, så jag gick vidare. Jag hade tänkt mig anta den mödosamma vandringen (eller snarare bestigningen) uppför berget (det är säkert inte högt nog för att klassas som berg, men det är iallafall sten), men det låg så mycket bråte och växte så mycket grejer så det verkade för jobbigt. Dessutom hade det regnat så det var säkert halt. Medan jag stod där och övervägde om jag skulle riskera att bryta nacken eller ej så såg jag plötsligt ner och upptäckte en febril myraktivitet kring mina fötter och skor och några av dem var visst sugna på att flytta in där. Jag hoppade och sparkade mig bortåt tills jag kom fram till en gammal grillplats. Jag plockade fram det gula äpplet och lade ut det som offer på en sten. Över grillplatsen uppför lite stenar och träd fanns en fin plats att sitta på. Det var ett litet utskjutande stenblock som man satt riktigt bekvämt på. Som att sitta på en stol nästan! Över mitt huvud sträckte en eks grenar beskyddande ut sig när jag plötsligt hörde regnet börja falla mot bladen. Jag svepte in mig i filten och njöt. Det var verkligen vackert och alla lysande gröna färger svepte över mig. Till och med myggorna lämnade mig ifred.

Jag såg två spindlar på ekgrenen som höll på att spinna sina nät. Det blev till följande symboliska text:

I ekens grenar får många varelser rum. Spindeln väver sitt nät mellan flera grenar, för då blir nätet större. Spindeln går hela tiden mellan de olika grenarna och spinner sitt nät vidare och vidare, större och större mellan de olika grenarna som alla har sin egen slags stadga och stöd. Alla grenarna är viktiga för att stötta upp spindelns nät, men samtidigt sitter de alla på en och samma stam... Till slut har spindeln spunnit sitt nät så långt att hon stöter på en annan spindel och deras nät går in i varandra.

Vad händer då? Kanske lär de sig att dela varandras nät, kanske förstår de att i ett större nät fastnar fler nyttiga saker?

Kanske får texten en annan betydelse för dig än för mig? Det skulle vara kul att veta. :-)

Jag gick sedan vidare, mot dagens nästa lärdom. Här tar skogen nästan slut, för tvärsigenom går ett gammalt järnvägsspår som bara används någon gång per år, vad jag har hört. Av en impuls började jag gå balansgång på ena spåret. Men det fanns så mycket att se på att jag hela tiden tappade balansen när jag ville se. Och vilka frestelser sen! Här fanns ännu mer smultron som jag böjde mig ner för att äta. Till slut insåg jag vilken bra träning det här kunde bli; att bara gå balansgång och fokusera på att sätta den ena foten framför den andra och att inte se något annat än järnvägsspåret framför mig... Vilket bra sätt att träna inför ritualer, där man måste kunna vara fokuserad bara på syftet med den. Jag ska definitivt pröva det igen och ska komma ihåg det inför framtiden.

Gudinnans frid

Bah, mitt kursbrev har fortfarande inte kommit! Jag blir bara frustrerad för att jag är så förväntansfull och vill ha det NU. Nu måste jag vänta hela helgen...

Igår hände inte så mycket. Vi var på Hjärta till hjärta, en secondhand. Där köpte jag en vit keramiksvan, ett otänt havsfärgat blockljus med snäckor i botten och en ljushållare i form av en näckros, eller möjligtvis en lotusblomma. :-) När jag kom hem upptäckte jag att den var lite trasig och tejpad, men den är fin ändå.

I vardagsrummet har jag ett litet shrine (hittar ingen vettig översättning till det ordet) som nu mer och mer håller på att helgas åt gudinnan av månen och vattnet. Till mycket stor del är det nog "The Sea Priestess" förtjänst att jag nu är så inriktad på den aspekten, men jag har ju bett om att få se fler av Gudinnans ansikten så jag tar det som att hon visar mig det nu. Vad jag letar efter nu är något att pryda väggen bakom mitt shrine. En större bild av månen eller havet vill jag ha. Det skulle vara så vackert. Jag funderar på att måla själv, men jag vill ha starka, klara färger och bra konturer. Jag får söka efter en, halva nöjet ligger i att leta.

Det känns verkligen som ett nytt ansikte av Gudinnan. Mitt vanliga altare i sovrummet följer ju årshjulets växlingar och då blir jag mer inriktad på Guden och Gudinnan i jorden och växtligheten. Det känns spännande att ta del av något nytt. Lite känns det så här: Gudinnan och Guden jag hittills har fokuserat på visar vad som sker i det yttre, i den fysiska verkligheten. Men det senaste av Gudinnans ansikten känns mer sammankopplat med det som sker i psyket. Månen styr ju både tidvattnet och våra kroppsvätskor, eftersom vi består till så stor del av vatten. Den är sammankopplad med psykisk hälsa och ohälsa, drömmar och psykiska förmågor. Det ska bli spännande att se vad hon vill avslöja för mig...

Ikväll hade jag äntligen min sena litha-ritual. Men jag riktade mitt fokus mot sommarens kraft istället för litha specifikt. Jag hade väntat på att den rätta känslan skulle infinna sig. Vid sommarsolståndet hade jag tänkt fira under dagen men då var det regnigt och jag hade haft sådan lust att gå ut. Så min inspiration sjönk. Sedan skulle vi spela in vår musikvideo framåt kvällen. Då klarnade det upp och blev riktigt vackert på himlen, men då var jag som sagt upptagen. Det var ganska frustrerande och dagen efter åkte vi bort över helgen... Men ikväll blev det som sagt lite firande av!

Jag tog en kall dusch på kvällen och kände mig uppfriskad både till kropp och sinne. Jag satte på mig en klarblå klänning och gick ut i värmen för att hitta färska blommor till altaret. Då hade jag nog klart för mig att det skulle bli ritual av. Jag hittade sju sorters blommor och tog också en liten kvist med underbart doftande blommor från en buske. Sedan vandrade jag hem och satte blommorna i ett glas på altaret. Jag bytte ut gudinnestatyn mot min nya; en mörk kvinnofigur i gul klänning som håller ett fat med frukt över huvudet. Jag hade egentligen inte tänkt plocka fram den förrän vid lughnasad (första skördehögtiden), men jag tyckte den passade ganska bra nu också med tanke på allt vi redan nu kan få från jorden.

Jag renade statyn utomhus på balkongen i solskenet med salvia och sedan med vatten och salt. Jag fyllde bägaren med vatten och lade för en gångs skull kvasten och staven över altaret. Kvasten är mycket lång och ett tag låg den bara och balanserade på altaret. Men jag är envis, ibland så att jag råkar förstöra eller ha omkull saker för att jag aldrig ger mig vid sådana här tillfällen, så jag drog ut altaret från väggen tills kvasten balanserade jämt. Jag fick impulsen att skapa cirkeln på ett nytt sätt, genom att resa stenar i de fyra väderstrecken. Det verkade fungera bra och det är något jag funderar på att utveckla vidare. Har förmodligen redan gjorts, men, men. Tarotkortet jag drog fram till lughnasad blev elder of cups, alltså ännu mera vatten... :-D

Jag hade en väldigt trevlig stund vid altaret och atmosfären var lugn och kärleksfull. Jag skrev följande text som beskriver mycket vilka känslor som kom fram i mig då:

Ni är den ständiga sanningen
Den som aldrig kan beskrivas i ord
Den bara ÄR
Ni förändras aldrig
men samtidigt visar Ni mig ständigt nya ansikten
Ni är liv och död, givande och tagande
Era cykler återfinns i allt, också i mig
Med varje andetag jag tar förnimmer jag Er kraft och hela livet blir heligt och fantastiskt
Tänk, att jag får delta i all denna skönhet. Tänk, att jag är en del av Er livgivande dans!
Jag är en del av allt och allt är en del av mig, nu och för evigt
Aldrig skiljs vi åt och alltid får jag vandra i ljus och skugga

Tack för mitt liv, för Er gnista i mig!

God morgon på er!

Jag drömde att jag förmodligen hade träffat Marie Morgana, som håller i kursen. I drömmen hade vi mailkontakt och då skrev hon om Gnesta, som ligger nära där min sambo bodde tidigare. I min drömvärld hade jag träffat flera häxor därifrån och någon av dem hade kunnat vara hon. Det var lite spännande. :-)

Hmmm... får se vad det blir av dagen idag... Inget planerat men jag känner för lite mer Storytelling snart!

Kanske skriver mer ikväll. Ha det!