Poesins kraft verkar ha fångat mig på sistone. Haha! Även om den inte är skriven på det sättet, riktar sig dikten såklart till alla mina katter. Ni är ovärderliga, min lilla broder och mina små systrar! Må vi vandra länge vid varandras sida.

Jag tror aldrig jag har lagt ut något foto på mig i bloggen, men nu gör jag ett undantag, av förklarliga skäl. :) Ska skriva mer om min mask i morgon, men jag ville lägga ut den redan nu. Eftersom den är tillägnad solgudinnan Amaterasu passar den så utmärkt till högtiden Litha (sommarsolståndet). Gissa vem som ska häxperimentera då?!

Jag känner mig så himla tillfreds just nu att jag bara måste skriva om det. Vilken underbar känsla det är! Har precis sett ett mysigt avsnitt av Miss Marple, som är min nyaste obsession. Jag får banne mig ta och läsa någon Agatha Christie- bok snart! Medan jag såg på tv drack jag kaffe med mjölk, skummad med min splitternya skummjölks-visp. :D Det var riktigt gott faktiskt. Hade till och med sådan där baristamjölk. Min man har beställt en varmt choklad med skummad mjölk någon gång i framtiden. Tänk att man för nio kronor kan köpa något som förgyller tillvaron så mycket!

Det är så underbart att ha helg! Hela veckan har jag gått på sommarkurs mellan 09-17 (nja, vissa dagar 16 tack och lov) så man har jobbat ganska hårt känns det som, det har varit intensivt. Men man känner sig ändå ganska behagligt trött eftersom det är kul arbete. Jag ångrar verkligen inte hittills att jag sökte kursen!

I dag var vi och shoppade loss lite med pengar vi fått från min kära mor. Jag handlade två linnen, en kofta och en klänning. Inte så dumt. Ja, och så den lilla vispen som jag nämnde förstås. :)

Det hände ett sådant där sammanträffande, som man misstänker inte är en slump, för ett tag sedan. För tre inlägg sedan (vilket sätt att mäta) skrev jag att jag ville läsa mer Dion Fortune. Bara dagar senare var våra grannar/vänner över och fikade. En av dem frågade ur det blå om jag hade någon bok om tarot, och så började vi diskutera dylika ting. Det visade sig att han precis hade läst en bok av Dion och sedan gick han hem och hämtade den så jag fick låna. Det var kanske inte boken jag hade tänkt mig att läsa i första hand, men ikväll ska jag börja. The Mystical Qabalah är det. Vi får väl se hur den är, spännande i alla fall att jag kom över den på det här sättet.

Nu dimper jag ner i soffan och myser resten av kvällen.

Frid!

Hej världen!

I måndags var det kursstart för sommarkursen mask-myt-rörelse. Jag var lite lagom pirrig, men förväntansfull. Första dagen lekte vi en mängd olika lekar, så att gruppen formades och alla fick lära sig att lita på varandra och vara trygga i varandras sällskap. Alla är himla trevliga faktiskt och klimatet är väldigt tillåtande och härligt. På tisdagen utvecklades övningarna lite och det var även två föreläsningar, en om dramakommunikation och en om myter. I dag kom två deltagare som inte kunnat komma vid starten men det var faktiskt inga problem att få in dem i gruppen. I dag påbörjade vi också våra masker, som ska användas när vi spelar upp olika myter. DET, mina damer och herrar, var en upplevelse!

Vi jobbade två och två, så den ena gjorde masken på den andra. Man fick ligga på rygg på ett bord och fick ett stycke plastfolie över ögonpartiet. Sedan lades remsa på remsa av gipsväv i ansiktet på en. Kall, slemmig gipsväv. Man berövades synen, och känslan av att inneslutas tog över allt mer. Som om man var en mumie. Till och med munnen täcktes för och man kunde bara andas genom näsborrarna, det enda som inte var vitt och stelt till slut. Känslan var närmast klaustrofobisk, och det är ingen rädsla jag vanligtvis lider av.

Känslan, och tanken på att mitt ansikte med alla dess uttryck försvann, var skrämmande på någon slags primal nivå. Jag kunde inte längre kommunicera med min omvärld, det enda andra människor såg var något livlöst. Jag fick en ganska klar insikt av hur det kanske är att vara förlamad, klar på insidan men utan förmåga att uttrycka sig. Dessa intryck gjorde att man sjönk inåt, i sina känslor och sina rädslor. Det var helt klart skrämmande och några gånger kände man bara "Nej, jag klarar inte det här!" och paniken var inte alldeles långt borta. Men enda vägen ut var igenom och man var tvungen att hålla känslorna under kontroll. När masken sakta torkade drog den ihop sig och "pulserade" mot huden, vilket såklart också gav märkliga sinnesförnimmelser. Bara detta att ha en extra hud... på något vis försökte jag mentalt få mitt ansikte att assimileras med masken, men det var hopplöst. Den var som ett eget väsen som hade lagt sig ovanpå mig.

Efter en stunds vånda kom läraren och skulle hjälpa mig av med masken. Eftersom den delvis satt fast i ansiktet gjorde det något helvetiskt ont när den drogs bort. Han drog långsamt, men så fort munnen hade blivit någorlunda fri väste jag "Dra fort i stället!" Ljuset som slog emot mina ögon var förblindande och det hela kändes som en märklig återfödelse eller förlossning! Rädslan, smärtan, de överväldigande sinnesintrycken... Jag var helt klart tagen, och berättade det för läraren. Han sa då något i stil med att "Alla känslor, alla tankar som du har tänkt under den här stunden, de finns i masken nu." Vilken magisk tanke... Jag gick till toaletten för att tvätta bort resterna av gipset och det var som att se sitt ansikte för första gången när jag såg mig i spegeln. Man stirrade forskande in i sina ögon och tyckte att något i uttrycket hade förändrats.

Det visade sig i alla fall att dessa masker bara var grunden för sedan fick vi smörja dem med vaselin och någon betongblandning på insidan. Ska bli spännande att fortsätta imorgon och se vart detta bär hän egentligen.



Åh åh, förresten! Jag fick VG på min uppsats i förra kursen! :D

Man blir så förundrad över sig själv ibland, när man får små inblickar i sitt inre. Underliga saker sker på insidan, rörelser man bara är halvt medveten om. Inte ens halvt medveten tror jag! Jag har varit så deppig i någon vecka eller så, bara varit så less på allt. Men nyss blev jag alldeles upprymd vid tanken på något, något som låter lite roligt när jag skriver det: tanken på att det finns så mycket att läsa, så mycket att studera. Och nej, jag talar inte om kurslitteratur... hehe! Något jag specifikt tänkte på var faktiskt några biografier om Dion Fortune som jag vill sätta tänderna i. Förhoppningsvis i sommar om jag hinner! Det slog mig bara som förvånande att tanken på kunskap kunde fylla mig med sådan lust att se framåt igen. Det var ganska länge sedan jag kände så, men det gör mig lättad. Alla måste vi finna något att leva för, något som driver oss. En vacker dag kommer jag att ha en spännande berättelse att förtälja, det är min förhoppning.

Som ni kanske har förstått är min uppsats klar också, right on time. Det var ett hårt slit framåt slutet, men jag tror den blev okej. Hade jag haft lite mer tid hade den avslutande diskussionen blivit bättre, men vad tusan. Hoppas opponeringen går bra bara.

I förrgår såg jag en sådan spännande dokumentär om Agatha Christies böcker. Eller snarare, jag såg sista halvan. En teori om hennes sätt att skriva var väldigt intressant. Den gick ut på att den mänskliga hjärnan bara klarar av att hålla ordning på mellan 5-9 trådar på en gång. Christie skrev om fler än 10 personer, vilket innebär att hjärnan överbelastas och alltså hamnar läsaren i ett slags transliknande tillstånd. De logiska tankarna slås ut och i stället styr känslorna. Det är då tiden flyr, och när man ser på klockan har det gått timmar. Eftersom man minns känslor bättre än tankar blir man "beroende", man vill ha mer för att återuppleva känslan. Och alltså köper man nästa bok, och nästa... Den formulan skulle man använda!