Kom av en slump över denna otroligt vackra, magiska bild av gudinnan Oya.

"Using her machete, or sword of truth, she cuts through stagnation and clears the way for new growth. She does what needs to be done. She is the wild woman, the force of change; lightning, fire, tornadoes, earthquakes and storms of all kinds are ruled by Oya."

Jag genomgår förändringar nu. Jag är väldigt vilsen när det handlar om yrkesliv och vad jag vill göra på den fronten. Just nu skulle jag helst jobba som svensklärare på gymnasiet, men det finns inga jobb i mitt område. Jag går hos en jobbcoach och vi har börjat tala om praktikplats, men hos vilket företag? Vilken bransch?

Vilsen och en smula otrygg är orden, trots att jag ändå tror att gudarna ser över mina steg...

På ett sätt blev mitt Mabon-firande i går annorlunda jämfört med tidigare år. Åtminstone de år jag har firat solitärt. Jag hade nämligen ett helt nytt ritualfokus. Det gjorde en jättestor skillnad, större än vad jag hade kunnat ana! Tidigare år har mitt fokus alltid legat på tacksägelse vid Mabon, att tacka för vad man fått under året. Det elementet fanns med även i går, men fokus låg på Gudens resa genom årshjulet, hans färd mot dödsriket. Detta gjorde att ritualen antog helt andra dimensioner och fick en mycket djupare mening.

Jag tror att det just är det mytiska inslaget som gör skillnader i ritualer för mig. På så vis handlar ritualen om något utöver mig själv, större än mig själv. Jag kan uppgå i något större, vara gränsöverskridande, uppleva att jag är en del av en helhet. Jag blir frustrerad om jag inte finner på en meningsfull symbolisk handling att genomföra i ritual. Denna symboliska handling bör förstås resonera med det rituella fokuset. Handling förstärker fokuset, förstärker upplevelser, genererar upplevelser!

För att gestalta Gudens resa använde jag mig av ett vanligt klotljus, som från början stod på altaret. Mot slutet av ritualen blåste jag ut det och ställde det i kitteln i väster, för att symbolisera Gudens färd mot vila i dödsriket. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, och ändå gav det mig underligt nog en ny förståelse för den aspekten av Guden vi möter under nästa högtid, Samhain.

Jag vill också berätta att jag fick sådan energi direkt efter ritualen! Jag som har varit rätt så sjuk i en vecka fick plötsligt energi, och det var så skönt! Jag kände mig glad, upplyft och... fridfull. DET är också vad en rituell upplevelse kan göra!

För några dagar sedan fick jag ett sådant roligt erbjudande; att tillsammans med en annan kvinna hålla i en liten del av min väns handfästning. Vilken ära! Hon ville att vi skulle bjuda in bortgångna nära och kära, så nu måste vi diskutera tillvägagångssättet. Det ska bli jättespännande och jag ser verkligen fram emot det!

Förutom detta händer inte så mycket. Jag har varit däckad i förkylning sedan i fredags men snart hoppas jag att jag ska orka göra en ny video! ;)

Ja, min skulptur är nu färdig och det var gudinnan Blodeuwedd som var "modell"! Det känns lite nervöst eftersom jag är väldigt ovan, men jag gjorde en video där jag visar skulpturen och berättar om myten rörande Blodeuwedd, samt tankar kring den. Hoppas ni gillar! :-S

I kväll hände en sak som förvånade mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Jag skulle gå ner på stan för att fika med en väldigt ytlig bekant (äh ja, de flesta i den här staden är rätt ytligt bekanta för mig än!). Det visade sig dock att det enda stället som har långöppet var abbonerat för kvällen, så jag föreslog att vi skulle köpa lite fika och åka hem till mig i stället. Sagt och gjort, bullar inköptes.

När vi kom in här hemma upptäckte jag att mitt exemplar av Progressive Witchcraft låg fullt synlig på en soffkudde. Jag tog den och lade den upp och ned på soffbordet i stället.

Jag tänkte inte innan jag gjorde det. Jag fick panik. Jag önskar att jag hade låtit boken vara, att jag hade stått för min tro på ett annat sätt, tagit diskussionen om den ens hade kommit upp. Nu smusslades min tro undan, behandlades som om jag skämdes för den. Det gör jag ju inte! Eller...? Sedan jag klev in i kvastskrubben igen har jag blivit så van att dölja min tro, aldrig prata om den, till och med förneka den... Är det så jag vill ha det? Jag börjar mer och mer tvivla på det, jag är trött på det!

"Den är rätt så stor fast ändå inte kanske..." Hahaha! :D

Jag har äntligen, äntligen börjat läsa boken "Progressive Witchcraft" av Janet Farrar och Gavin Bone. Jag tror att jag skickade efter den för ungefär ett år sedan men jag har bara bläddrat lite i den innan jag ska sova. I dag har jag dock läst på riktigt och är glad att jag äntligen tog tag i det. Vad som är så positivt med boken är att den är skriven av två personer med lång erfarenhet, som vågar utmana gamla (förlegade?) tankar och som delar med sig av sina personliga erfarenheter. Det är mycket intressant läsning!

Det var faktiskt länge sedan jag läste någon wiccabok nu, länge sedan jag hade lusten och drivet. Den senaste tiden har varit mer inriktad på praktiskt arbete, att göra. Men när jag återvänder till läsningen och det teoretiska, märker jag hur beroende de är av varandra, att de verkligen befruktar varandra. Teori och praktik...

Nu är vi inne i september igen, och som alltid runt den här tiden börjar jag tänka på min självdedikering som ägde rum den 17:e. I år är det sju år sedan, och då hade jag redan studerat wicca i ett år. Åren går och man funderar, som sagt. Man tänker på var man började, vägen hit och var man är just nu. Var trodde man att man skulle vara? Jag trodde att allt skulle gå så fort, att vid det här laget skulle jag vara någon slags superprästinna. Vad då för superprästinna?! Det fungerar inte så, vägen är inte snabb och spikrak. Och jag blir nog aldrig en sådan superprästinna som jag fantiserade om, haha! Men jag kan sträva, sträva efter kunskap, kraft, medkänsla och kärlek. Sträva efter mina ideal. På vägen dit ramlar jag säkert massa gånger, sårar andra, gör mig själv besviken... Men jag ska resa mig och fortsätta, för det här är vägen jag har valt och den tänker jag fortsätta på. Inte av princip, utan av kärlek och glädje.

Jag älskar vägen jag vandrar på, även om jag inte tar mig fram så snabbt, även om den slingrar. Vägen lyser ändå i mitt inre.

På sistone har jag haft mycket svårt att minnas mina drömmar, något som irriterar mig mycket. De senaste tre dagarna har dock små, korta drömmar hängt kvar hos mig tack och lov (jag kan inte låta bli att få känslan att något är FEL när jag inte minns drömmarna, jag har alltid haft väldigt livliga).

Speciellt den jag drömde i morse är värd att dokumentera. Jag drömde att jag var en lång och blond ung kvinna och jag hade två systrar. Det är svårt att benämna tiden vi levde i, den var ganska otydlig men jag skulle gissa vikingatid. Dit där vi bodde flyttade det en dag en familj med tre bröder. Jag och den ena brodern blev förälskade i varandra och i en drömscen stod vi och höll om varandra. Passionerat sa han att han aldrig tänkte låta sina bröder komma emellan oss, om de gjorde det skulle han döda dem.

I nästa scen var vi i ett hus. Det var lågt i tak, mörkt, men en eld någonstans lyste upp folksamlingen. Jag och min älskade stod vid ena långsidan av väggen när ett litet följe kom in genom öppningen. Om jag inte minns fel var det två kvinnor. Den ena, yngre kvinnan tycktes leda. Hon var i 30-årsåldern, hennes hår var blont och de ljusa blå ögonen strålade. Hon hade en slöja över huvudet. Så hade även den äldre kvinnan, som nog var över 60. Hennes tunna men seniga armar lyste i ljuset från elden, när hon lyfte dem högt.

Det visade sig vara den äldre kvinnan som hade makten, och hon tog mig till nästa rum. "Ja du", tänkte jag, "Du kanske kan sätta dig upp mot dina bröder, men vad ska du göra mot en völva?!" Jag fick knäböja tillsammans med den blåögda kvinnan och lägga pannan mot marken. Jag såg att hon hade ett pannsmycke i form av en silvrig halvmåne. Sedan tryckte någon hårt, hårt mot min svank. Det gjorde så ont att jag inte kunde vara still! Det gjorde så ont att jag... vaknade. Då upptäckte jag att jag förstås inte hade det minsta ont.

En liten instruktionsvideo i rökelseskapandets ädla konst! ;D





Det känns som att jag glömmer att nämna massa saker, aaarrrggghhh!!! Man blir hemmablind och tror att allt är så självklart. Någon undrar säkert hur man använder salvian när den är klar. Jag kan säga att man tänder den som en vanlig rökelsesticka ungefär. Man håller alltså ena änden mot en ljuslåga och blåser sedan ut elden så änden glöder och voila, rök framstiger! Denna rökelse brinner upp snabbare än den fina vita salvia som någon kanske har köpt och använt, och luktar även lite annorlunda.

Vill man spara på rökelsen och inte använda hela på en gång, kan man "fimpa" den genom att mot eldfast underlag försiktigt gnugga bort glöden.

Undrar ni något mer så är det bara att fråga! :)