Jag måste göra en to-do-list här, så att jag har vittnen som håller koll på mig. ;) Jag har varit fruktansvärt slö på sistone och behöver göra en uppryckning med mina studier.


*Skriva klart reflektionsdokumentet och maila till handledaren

*Forska lite kring ungdomsspråk (kolla bloggar, artiklar etc.)

*Göra uppgifterna i formgivningskursen
     *Uppgift 1
     *Uppgift 2
     *Uppgift 3
     *Uppgift 4

*Läsa mitt kapitel i Creating Meaning

... skulle man kunna döpa det här inlägget till.

Vaknade för inte så länge sedan ur en hemsk mardröm (ja, jag vet att det är ganska sent men jag är ledig). I den lärde jag mig att man ska se upp med män som ser ut som Pippi Långstrumps pappa -- fast med extremt små fötter -- som vill bli hjälpt av med sina blå skor utomhus i regnet. Sedan kommer han tillbaks med fler skumma män för att bryta sig in hos ens coven. Så är det. Akta er nu.

I går var jag på second hand och hittade lite roliga böcker. Först och främst en bok om julbak och julgodis. Gissa vem som verkligen längtar efter doften av pepparkaka, kanel, saffran, apelsiner och stearinljus?! I år planerar jag att baka tills jag stupar och jag måste säkert börja minst två veckor innan jul! ;P

Jag hittade även en bok om folktro i samband med örter och träd, men den innehöll också många recept och söta illustrationer. Den ska jag ge till min kompis, som är mer inne på örter än jag är.

Det blev också två skönlitterära böcker: Mot fyren av Virginia Woolf och Gobelängen av Kylie Fitzpatrick. Jag älskar att köpa böcker för runt 10 kronor styck!

När jag gick till mataffären i förrgår gick jag över ett litet gräsområde och upplevde att jag fortfarande kan skratta och känna mig lycklig bara för att marken är mjuk under mina fötter! Det låter kanske konstigt, men var en välkommen upplevelse. :)

Måste bara få skriva ett litet inlägg från universitetets underbara värld. Under de år jag har studerat där (började hösten -04, oh my goddess!) har det funnits gott om tillfällen att växa som människa, ta sig ur sin "comfort zone" och utmana både åsikter och fördomar. Det har verkligen hänt mycket på den här tiden och inte minst har jag vuxit in i min framtida profession som lärare (vilket jag aldrig hade trott från början).

I kursen jag går nu är vi fem personer och vi har sedan kursstarten arbetat väldigt tätt tillsammans för att sätta upp en mindre föreställning, enligt en kursuppgift. Vår grupprocess har alltså blivit väldigt synliggjord, dels för att vi är få och dels för att vi har jobbat mycket. En modell som man ofta utgår från är Tuckmans, där han beskriver fyra utvecklingsstadier för gruppen. Dessa är:

Forming - deltagarna bildar gruppen och orienterar sig om varandra och om uppgiften.

Storming - deltagarna ifrågasätter här gruppens förutsättningar och varandras avsikter och förväntningar.

Norming - gruppens deltagare formar genom diskussioner och jämkningar gruppens struktur, arbetsfördelning och roller.

Performing - gruppens deltagare är nu beredda att ägna sin mesta tid åt gruppens uppgift.

När vi i gruppen reflekterade kring den här modellen igår, föreslog en person att kanske är det så att man aldrig slutgiltigt tar sig igenom alla faser, utan går lite fram och tillbaka. Detta skulle kunna bero på uppgiftens utformning, där olika individers svagheter och styrkor behöver användas i olika grader. Då blir rollerna inte längre självklara och allt måste diskuteras igenom ännu en gång. Likaså kan medlemmarnas motivation och avsikter gå upp och ned och behöva ifrågasättas. Detta gäller alltså om gruppen inte bara har bildats för att lösa en uppgift.

I förrgår, dagen då vi redovisade vår uppgift, kom det fram att det fanns ett orosmoment i gruppen. En medlem ifrågasatte en annans avsikter och kände att den personen mest var här för att sitta av tiden. Det hela artade sig till en ganska hård diskussion, på gränsen till personangrepp, även om jag är övertygad att individen som drog igång det bara vill väl för oss alla. Problemet låg i princip bara hos de två (även om det påverkar hela gruppen) så de kom fram till att försöka tänka ut alternativ för att gå vidare.

Det underliga var, att när vi skildes åt kände jag mig glad. Jag kände att jag hade kunnat medla en aning under diskussionen och även försökt få dem att se det positiva, att vi från den här situationen skulle kunna lära oss mycket som skulle vara användbart i framtiden. Det finns något citat som lyder ungefär "Varje motgång är en förklädd vän."

Igår kom den ena personen och hade med sig en artikel med diskussionsfrågor kring konflikthantering som vi skulle jobba med enskilt och i grupp. Det tyckte vi alla var ett jättebra initiativ och jag ser fram emot att läsa igenom och arbeta med det!

Grupprocesser är viktiga även ur covensynpunkt och de flesta böcker jag har kikat i om covenarbete innehåller ett sådant kapitel. Det kanske är lätt att glömma att en covenledare inte bara ska ha koll på religionen utan också alla de sociala bitarna. Fungerar inte det kommer heller inte det rituella arbetet att fungera.

Jag är verkligen glad att jag går den kurs jag går nu (musiskt lärande), det är verkligen mer kreativt än att plugga svenska som jag har gjort de senaste två åren. Som en lära-känna-övning fick vi i dag uppgiften att måla en tekopp. Men inte vilken tekopp som helst, utan hur vi hade sett ut om vi hade varit tekoppar! Det låter väldigt flummigt och abstrakt men säger faktiskt en hel del om en person.

Jag kom direkt att tänka på en kopp hemma hos en häx-bekant. Det är en underbar handgjord keramikkopp, blåglaserad med en kringgående run-rand och såklart väldigt greppvänlig. Den brukade jag försöka knipa åt mig när jag var där, men nu umgås vi inte längre. Varken jag och koppen eller jag och häxan. ;)

Vi skulle också fundera över var koppen skulle stå, ingick den i en servis eller var den udda? Det fanns mycket att fundera kring. Vi målade med vattenfärg, vilket verkligen inte är mitt favoritmedium, det är ju nästan omöjligt att kontrollera resultatet! Det är rinnigt och tunt. Men min kopp blev trots allt rätt fin och lik originalet. En rolig grej var att jag skrev med runor "detta är min mugg" runt koppen, eftersom jag aldrig har läst vad det står egentligen på den riktiga. När jag berättade det för dem i gruppen trodde de först att jag hittade på, men blev lite impade när de förstod att jag faktiskt kan skriva med runor. Haha, någon skum talang måste man ju ha. När alla bilder var torra satte vi upp dem i den sal som vi ska vara mest i. Det blev riktigt mysigt och hemtrevligt. På universitetet! Man blir ju chockad.



Så, vad säger den här koppen er om mig?!

I går firade jag och min man att vi varit handfästa ett helt år. Jag är så tacksam över att vi fortfarande hänger ihop i vått och torrt, det finns ingen ände på hur mycket jag uppskattar hans sällskap, hans råd, hans uppmuntran, hans skratt och hans knasigheter! Han är den jag vill växa tillsammans med, han är den jag vill dela upplevelser och uppfylla drömmar med. Min kära man, min bästa vän.

Vi funderade mycket över hur vi bäst skulle fira denna historiska (nåja) dag. I länet var det inte mycket på gång och det var för varmt för att sätta sig på en buss och åka långväga. Äta ute hade vi gjort mycket på sistone, så kändes inget speciellt och dagen innan hade vi varit på opera. Det bästa kom vi fram till var faktiskt att laga mat hemma och bara ta det lugnt, efter födelsedagar och annat strunt. Så vi åt en ofantlig mängd tacos, drack iskall öl och tände handfästningsrökelsen. Den söta doften svävade i rummet och åtminstone jag mindes dagen för ett år sedan, medan min man var mer uppslukad av filmen och nuet. :)

(Bild och text nedan från nätet)



"Happiness in marriage is not something that just happens. A good marriage must be created. In the Art of Marriage: The little things are the big ones. It is never being too old to hold hands. It is remembering to say "I love you" at least once a day. It is never going to sleep angry. It is at no time taking the other for granted. It is having a mutual sense of values and common objectives. It is standing together facing the world. It is forming a circle of love that gathers in the whole family. It is doing things for each other, not in the attitude of duty or sacrifice, but in the spirit of joy. It is speaking words of appreciation and demonstrating gratitude in thoughtful ways. It is cultivating flexibility, patience, understanding and a sense of humor. It is having the capacity to forgive and forget. It is giving each other an atmosphere in which each can grow. It is finding room for the things of the spirit. It is a common search for the good and the beautiful. It is establishing a relationship in which the independence is equal, dependence is mutual and the obligation is reciprocal. It is not only marrying the right partner, it is being the right partner."

Haha, detta blir mitt tredje inlägg i dag. Det blir ni inte ofta bortskämda med. ;)

I natt gick jag på en underlig promenad. Jag lämnade lägenheten strax efter 23.00 och tänkte gå min vanliga sväng, men när jag närmade mig den uppåtsluttande ängen som leder till ett skogsparti med fornlämningar saktade mina steg automatiskt in. Framför mig lyste ängen alldeles månskensblå och trolsk. Först trodde jag att jag såg fel och jag stirrade på den samtidigt som jag kom närmare och närmare. Så förstod jag till slut att det var dimma som svävade en bit ovanför gräset. Självklart var jag tvungen att beträda den regnvåta stigen, något annat val fanns inte för jag älskar dimma. Där det finns dimma, finns jag.

När jag gick in i dimman kändes det som att slutas i en famn och en andaktsfull känsla fyllde mig. Sakta gick jag uppför kullen, vände mig om och såg efter månen, stannade ibland, spejade åt alla håll och räknade väl nästan med att en mörk, mystisk gudinna skulle uppenbara sig för mig. Sådan var stämningen åtminstone. När jag kom upp till toppen hade jag tänkt ta av åt höger, men fick istället en chock eftersom jag insåg att jag inte var ensam. Ca tre-fyra meter snett till vänster om mig såg jag plötsligt två ljusa händer i mörkret. Händerna stängde en väska och nu såg jag också vad jag tror var ett stativ. Det kändes pinsamt att jag inte hade sett eller hört personen tidigare, men det var som sagt dimmigt och jag hade inte mina linser i. Utan dem är jag närsynt som en mullvad och ser nästan inga kontraster så allt blir som ett dimmigt töcken, då kan ni tänka er hur illa jag måste ha sett i natt. Förmodligen hade personen sett mig och stått stilla i hopp om att jag skulle passera längre bort och inte upptäcka honom (jag fick åtminstone känslan att det var en man men helt säker kan jag förstås inte vara, haha). Jag blev nu hur som helst så överraskad att jag vek av åt vänster istället och den vägen känner jag sämre. Jag gjorde mitt bästa för att inte halka på hala rötter, samtidigt som jag kände en rökelsedoft i luften. Det luktade underbart och jag drog in doften djupt. Den utvecklade sig då till att lukta som röken från en eld och när jag efter en liten stund kom ut ur skogspartiet försvann lukten. Jag undrar jag var den kom ifrån.

Jag gick runt kullen och när jag passerade samma väg som jag gått upp på kullen från såg jag till min förvåning att dimman tycktes vara helt borta. Nu såg ängen ut som vanligt på natten - svart.

Hejsan! Just nu sitter jag och äter den nya Polly-sorten Hazel & Coconut. Riktigt goda är de! Men lite för stor påse tycker jag, man känner sig så frossig.

Sitter annars och kämpar mot suget att brygga kaffe, har blivit lite beroende på sistone och det ville jag väl inte egentligen... Usch, känner mig lite smågnällig.

Men min man har äntligen klippt sig! Det var ett stort steg för honom (han har haft långt hår väldigt länge) men han är jättefin nu. Hoppas att han känner sig nöjd och inte skyller allt på sin stackars fru som nästan gnatade ihjäl honom. ;)

Nu ska jag skriva min text om sommarkursen... Dökul... not.

I går natt hände en rätt rolig sak. Jag försökte sova medan min man spelade på sin nya bärbara konsoll i sängen. Efter lite suckande och vridande fick jag nog av den dramatiska musiken och de blippande ljuden och vände mig mot honom.
- Vad söt du är. Sa han.
- Nä det är jag inte, för jag vill att du ska sluta spela.
(kort paus)
- Tror du inte att spelet hängde sig nu då?!

Och mycket riktigt, spelet hängde sig och han var tvungen att stänga av det. Ett-noll till häxan! ;)

"På västfronten intet nytt", som man brukar säga. Jag går här och latar mig om dagarna och klagar på att jag inget har att göra. Inget vettigt i alla fall. Funderar på nyttiga saker som att komma ikapp med de sista universitetsgrejerna, slipa köksbordet eller kanske göra yoga en hel dag (as if), men jag kommer liksom inte till skott.

I dag fick jag ett underbart kedjebrev, som jag tänkte posta här. Jag har redan hunnit tillämpa en punkt, men jag säger inte vilken... ;)

Jag känner mig så himla tillfreds just nu att jag bara måste skriva om det. Vilken underbar känsla det är! Har precis sett ett mysigt avsnitt av Miss Marple, som är min nyaste obsession. Jag får banne mig ta och läsa någon Agatha Christie- bok snart! Medan jag såg på tv drack jag kaffe med mjölk, skummad med min splitternya skummjölks-visp. :D Det var riktigt gott faktiskt. Hade till och med sådan där baristamjölk. Min man har beställt en varmt choklad med skummad mjölk någon gång i framtiden. Tänk att man för nio kronor kan köpa något som förgyller tillvaron så mycket!

Det är så underbart att ha helg! Hela veckan har jag gått på sommarkurs mellan 09-17 (nja, vissa dagar 16 tack och lov) så man har jobbat ganska hårt känns det som, det har varit intensivt. Men man känner sig ändå ganska behagligt trött eftersom det är kul arbete. Jag ångrar verkligen inte hittills att jag sökte kursen!

I dag var vi och shoppade loss lite med pengar vi fått från min kära mor. Jag handlade två linnen, en kofta och en klänning. Inte så dumt. Ja, och så den lilla vispen som jag nämnde förstås. :)

Det hände ett sådant där sammanträffande, som man misstänker inte är en slump, för ett tag sedan. För tre inlägg sedan (vilket sätt att mäta) skrev jag att jag ville läsa mer Dion Fortune. Bara dagar senare var våra grannar/vänner över och fikade. En av dem frågade ur det blå om jag hade någon bok om tarot, och så började vi diskutera dylika ting. Det visade sig att han precis hade läst en bok av Dion och sedan gick han hem och hämtade den så jag fick låna. Det var kanske inte boken jag hade tänkt mig att läsa i första hand, men ikväll ska jag börja. The Mystical Qabalah är det. Vi får väl se hur den är, spännande i alla fall att jag kom över den på det här sättet.

Nu dimper jag ner i soffan och myser resten av kvällen.

Frid!

... Du sminkar dig som en rik mykensk kvinna från bronsåldern, efter att ha sett ett program på Viasat History. Ännu värre blir det när du inser att du gärna skulle vara sminkad så jämt. Åtminstone slipper du dö av blyförgiftning eftersom det finns ofarligt vitt smink nu.