Det är kanske klokt att stanna inne när det stormar, så man slipper få något i huvudet (grenar, älgar, pianon!). Men när jag kastade soporna på kvällen, var det som om stormen kallade på mig. "Visst, jag tar en promenad i kvarteret", tänkte jag medan jag tog på mig ytterkläderna. Men stegen drogs till synes magnetiskt mot skogen, jag kunde bara inte låta bli! Jag kände skrattet bubbla upp inom mig, det vilda, otämjda skrattet, i glädjen över naturens styrka. Jag gick förbi en buske bredvid ett hus. Busken var fylld med torra löv som rasslade som ett stort instrument i vinden. Det var som att den manade på mig.

Jag kom in i skogen och omringades av ett mäktigt sus från trädens kronor. Jag lyckades se så pass väl att jag hittade en stig och leder ner till en äng. Men plötsligt tjippade det till något fruktansvärt under ena skon, och jag insåg hur lerigt det var. Jag avvek från stigen och råkade då trampa rätt in i ett björnbärssnår! Där gick jag och skrattade och slet mig fram till öppningen. Jag satte mig vid ett ganska stort träd och njöt av vinden som väckte hela skogen till liv och känslan av den mot mitt ansikte. Över träden såg jag då och då blixtsken. Jag kände mig i extas, så otroligt levande och närvarande. Jag skrattade, tjoade, skrek och sjöng i kapp med stormen. Ett tag trodde jag att mitt balanssinne var galet, men då insåg jag att trädet jag lutade mig mot gungade!

Jag gick ut på fältet, där jag brukar speja efter rådjur, och strosade omkring, skrek i förtjusning och lade mig en stund i gräset. Eftersom vinden blåste genom gräset lät det som om De Små gick förbi bredvid mig och höll mig sällskap. Det kändes som många väsens närvaro där ute. Molnen rörde sig snabbt på himlen i ljusa och mörka skiftningar, och jag kunde se Korps former. Det kändes ett ögonblick som att jag var i perfekt symbios med just det landskapet där jag befann mig.

Jag kom hem med en känsla av utrensning, glädje och energi!


(Bild från Google)

Tidigare i veckan fick jag en liten trevare av en av mina kollegor, som jag precis blivit vän med på facebook. I måndags skrev jag "Glad Samhain" i min statusuppdatering och detta hade fångat min kollegas nyfikenhet. Hon berättade att hon hade varit tvungen att googla på det och att hon hade läst lite om det. Hon gav mig en något menande, frågande blick medan hon sa det. "Ja, det är ju rötterna till halloween, det brukar stå om det i tidningarna så här års", svarade jag.

Detta tillsammans med mitt lilla mini-shrine på skrivbordet har säkert fått henne att fundera, men tills hon frågar mig rakt ut håller jag minsann tand för tunga. ;)

En indisk student gjorde mig uppmärksam på att det nu är tid för den indiska ljushögtiden Diwali. Det är en festival som pågår i fem dagar och började i går vid mörkmånen. Av vad jag har läst, firar man främst gudomarna Rama och Lakshmi. Lakshmi är en gudinna jag nyfiket har nosat på under flera år. Vid firandet tänder man många små oljelampor, diyas, för att symbolisera det godas seger över ondskan. Man har på sig nya kläder, äter sötsaker och försöker utföra goda handlingar.

Jag är förstås inte insatt, men jag tycker att Diwali känns lite som en blandning mellan Samhain, Yule och Imbolc. Samhain eftersom det inleder det nya året, Yule eftersom det är ljusets triumf i och med Solgudens födelse och Imbolc eftersom det är den främsta ljushögtiden.

 

Flödet har temporärt stannat upp lite här på sidan. Jag märker hur hösten och mörkret påverkar mig, hur jag vandrar inåt och fokuserar djupt på mina tankar och känslor just nu. Det har resulterat i många poetiska försök, men inget som riktigt lämpar sig för den här sidan. Varje årstid tänker jag att jag nog inte kommer påverkas, men det blir så ändå.

Annars är det bra med allt. Är lite nervös eftersom mina elever ska skriva nationellt prov på måndag, så håll gärna en tumme för dem! ;)

I går hittade jag en grupp - Ieva - som jag tyckte mycket om, här är den bästa låten än så länge! Den är lite höstigt vemodig.

I förrgår kom jag upp i arbetsrummet under rasten. Så fort jag gick in for en fågel upp från golvet och smackade rakt in i fönstret. Den föll ner på golvet och hasade omkring samtidigt som den kved hjärtskärande. Jag blev ganska chockad och kunde inte alls förstå varifrån den stackarn kommit in. Jag kände den lilla fågelns rädsla och tänkte att jag måste få ut den så den kunde lugna ner sig.

När den satt stilla under mitt skrivbord lyckades jag ta den i mina händer och lyfta upp den. Jag var lite rädd att den skulle bita mig men den fann sig i det. Det är en fantastisk känsla att komma i kontakt med ett vilt djur, och speciellt att få röra vid det! Jag öppnade fönstret och satte ut den på brandstegen. Sedan gick jag iväg och tvättade händerna före lektionen. När jag kom tillbaka var den lyckligtvis borta. Flyg väl, lilla blåmes!

För tre dagar sedan, 17 september, var det ett viktigt datum för mig. Då var det exakt åtta år sedan jag beslutade mig att leva som wiccan, genom att göra en självdedikering. Och då hade jag redan studerat och praktiserat ett år, så med lite vilje blir det nio år av Wicca. ;) Underbara nio år!

Det är lite tyst från mitt hörn i världen för tillfället. Det händer inte så mycket, jag jobbar mest och umgås med maken och en vän. Ja, sådan är jag, jag umgås med EN vän, haha! Jag är glad att jag äntligen har hittat en riktig vän som råkar befinna sig i närheten av mig och som jag kan träffa utan att åka 30 mil. Men jag saknar förstås mina gamla vänner också.

Det händer inte särskilt ofta att jag träffar människor jag verkligen gillar och känner mig besläktad med. Så när det hände den här gången tog det verkligen över mig! Eller snarare, det är fortfarande över mig, jag är smått euforisk emellanåt. Det är lite märkligt. Det känns liksom stort och existentiellt, VIKTIGT! Jag tror verkligen att man möter vissa människor av en anledning. Och en sådan speciell människa känner ens själ igen och reagerar på.

På sistone har jag drömt en del om död och dålig hälsa. I går drömde jag att jag ramlade nerför en trappa och skadade mig något oerhört. Jag fick gipsa nästan hela kroppen och stappla fram. Jag undrar om drömmarna kanske har lite med årstiden att göra? Överallt omkring mig ser jag liv som mognar och ramlar från grenen, gröna löv som gulnar och solen som går ner tidigt på kvällen.

Visst är det lustigt hur det kan svänga? Göteborg har blivit uppskjutet till nästa sommar! Min man hade inte hjärta att lämna eleverna och enheten han har varit med och startat upp, nu när alla från det gamla arbetslaget är borta. Det skulle förmodligen falla som ett korthus. När han meddelade detta till cheferna blev han dessutom erbjuden en hel massa pengar för att stanna kvar. Härligt! Nu stannar vi alltså och sparar ihop till handpenning så vi kan köpa bostad i Göteborg, om vi inte hittar något vettigt att hyra.

Anna, jag tyckte det var så typiskt när du skrev att ni skulle flytta hit, men nu kanske vi hinner umgås lite i alla fall. När flyttar ni?! :)

Har kommit igång ordentligt på nya jobbet också, och träffat eleverna några gånger. Som mest har 8 personer av 19 kommit... Det blir väl en chock när resten kommer, men hittills har det gått bra och varit trevligt!

I går kväll gjorde jag något jag inte brukar, jag skapade en cirkel för att göra en tarotläggning. Jag kände dock att jag hade en så viktig fråga på hjärtat att jag behövde lägga lite extra krut på det.

Jag tyckte verkligen att korten talade sitt tydliga språk. Jag står på tröskeln till något nytt, till en förändring, men samtidigt ger det mig ingen ledtråd om i vilken riktning jag ska gå. Men det är väl så det är, våra val fattar vi själva i varje stund. Jag får helt enkelt flyta med i strömmarna och följa min intuition!

Change is coming, change is constant, embrace change!

Om bara förändringar inte vore så läskiga...! Just nu är det så många vindar som blåser att jag är alldeles yr!

I dag ordnade jag en liten meditativ plats på mitt skrivbord på jobbet. Under eftermiddagen tog jag även in en ekkvist och lade vid tavlan. Myspys! Ett underbart lugn spred sig i mitt inre när jag hade en stund för mig själv och tände ljuset.

När jag gick till mitt nya jobb i morse tänkte jag en sak: Visst, det är fortfarande varmt ute, men nu är hösten verkligen runt knuten!

Rönnbären lyser röda, några träd har börjat släppa sina löv som prasslande smeker marken, det mörknar mycket snabbare och ja... nu har man ju börjat jobba igen! Haha!

Det är nu också rätt så officiellt att jag och maken flyttar till Göteborg i slutet av oktober, spännande!

Mitt fokus har dragits lite mot ormar igen. De har länge varit närvarande som en symbol i mitt liv, men jag har inte sett så mycket av dem på sistone. Före mitt Lughnasadhfirande var det dock en i utkanten av cirkeln, en kopparorm. Jag var ganska rädd att jag skulle råka trampa på den, men när jag började såg jag inte till den mer.

En natt senare hade jag en dröm. En stor orm låg nedanför mina fötter. Plötsligt reste den sig för att hugga tag i min arm och då vaknade jag med ett ryck.

Jag har kommit fram till att en sak är väldigt viktig och känslig för mig, och det är tid. Är det någonting jag inte tar på ett bra sätt, är det när folk inte respekterar min tid. När man har stämt träff och folk inte kommer eller ens hör av sig, då går jag tyvärr nästan i taket. Om folk respekterar mig, då respekterar de också min tid som jag ställer till deras förfogande. Men så är icke alltid fallet.

På samma sätt tycker jag inte om att tala om jag inte har något direkt att säga, och jag tycker inte om att lyssna på andras meningslösa prat om det inte intresserar mig (t.ex. släktberättelser som redan berättats två gånger tidigare eller prat om höstens mode). Det kanske är en smula egoistiskt, men om ett samtal bara är stimulerande för en part (den som pratar) och den andra bara sitter och hummar och egentligen inte behövs, är det då ett samtal eller en monolog? Nej, slösa inte min tid!

Jag säger inte att jag aldrig ägnar mig åt "meningslöst prat"/kallprat, men jag orkar bara inte med det någon längre stund. Jag inser också att jag kanske låter lite extrem i denna fråga eftersom min personlighet är väldigt introvert. Men respektera min tid så har jag större respekt för dig!

Så, nu fick jag avreagera mig lite.

Hur det nu kommer sig, får jag ett utskick från "Karriär" någon gång då och då till min mail. Ibland står det något intressant, som i dag då man kunde läsa om vilka signaler färgen på våra kläder ger vid en anställningsintervju. Vitt och svart funkade för mig senast!

Jag undrar förresten varför det som uppfattas som feminint ska undvikas enligt artikeln...?

Välj rätt klädfärg till anställningsintervjun

Det är viktigt att ha rätt färg på kläderna vid anställningsintervjun. Färger ger olika signaler och karriärtidningen Shortcut konstaterar att rött ska undvikas. Den färgen signalerar mod och styrka och man kan då uppfattas som besvärlig. Grått ger ett karaktärsfattigt intryck. Vill man uppfattas som stabil och jordnära ska man bära brunt eller beige. Vitt är intetsägande och säger ingenting om karaktären. Svart och blått signalerar business och elegans – näringslivets färg. Orange ger intryck av kreativitet och gult är intellektets färg som passar kunskapsbaserade jobb. Grönt signalerar empati och miljömedvetenhet och passar exempelvis jobb inom omsorgen. Med turkosa kläder verkar man frisk och ungdomlig, renlig och hygienisk. Rosa, slutligen, ska också normalt undvikas eftersom det verkar omodernt och feminint.
Men som vanligt gäller att inte överdriva och att anpassa sig till den aktuella situationen. Ibland kan exempelvis rött trots allt vara helt rätt.

Källa: Shortcut

Jag har en väldigt god, väldigt vardaglig nyhet att komma med. Mitt vikariat på SFI går ut nästa vecka, men i går blev jag faktiskt erbjuden en ny tjänst i min hemstad, efter att ha varit på intervju dagen innan. Det är som 50 % lärare på SFI och 50 % lärare på språkintroduktionen för nyanlända ungdomar. Dessa ungdomar kommer till Sverige som flyktingar helt ensamma och mitt hjärta blöder redan för dem! Hur ska detta gå? Jag ber om att jag förhoppningsvis kan vara en källa till en viss trygghet i denna kaotiska värld vi lever i...

Men jag är jätteglad att slippa återvända till telefonintervjuandet!