För några veckor sedan var jag på Sweden Rock Festival. Precis utanför själva festivalområdet är en skapligt stor marknad med diverse bandtröjor, smycken, mat m.m. I ett av smyckesstånden såg jag en närmast bisarr mängd pentagram. Jag har faktiskt aldrig sett en sådan mängd olika variationer på ett och samma ställe! Det fanns till och med ett ganska utpräglat wiccanskt; en platta med ett pentagram och månfaserna. Jag blev rätt full i skratt över detta överflöd!

Den symbol som helt klart dominerade i tatueringar och halsband som bars, var torshammaren. Såg det bara på män, men så är det ju män som dominerar i antal på festivalen också. Jag fick stor lust att göra en privat undersökning, vilket guldläge att fråga ut folk varför de bär just den symbolen och vad den betyder för dem!

Det blev inte något pentagram för mig, utan ett underbart ankh-kors i silver. Jag har varit på jakt efter ett ganska länge och nu hittade jag ett jag verkligen gillade. Me happy!

Nu slipper jag skämmas - bägaren har efter minst två års dammande i ett skåp blivit putsad! Nu ser den åtminstone anständig ut, även om den skulle må gott av en omgång till. Med tanke på mina russinhänder blir det i framtiden. Tack Häxans putsmedel!

Jag borde inte blogga just nu, men jag måste skriva om en sak jag såg på tv imorse, innan jag glömmer!

Ett inslag i morgonprogrammet handlade om en kvinna som var författare, berättare och trädklättrare. Man såg henne i någon slags sele när hon firade upp sig själv i ett stort träd. Väl uppe berättade hon om sin "estetiska teori", som gick ut på att när folk sover, kommer deras drömmar ut med deras andedräkt. Andedräkten fångas upp av träden, tillsammans med drömmarna. Genom att klättra upp i ett träd och sova där, kunde man få kontakt med dessa drömmar.

Tanken fick mig att le och tänka att "Ja, världen är magisk, man kanske skulle pröva?" Jag älskar träd och har sovit nedanför dem, men aldrig i ett. Jag är nog rädd för att ramla ner...

Ikväll satt jag en timme i skogen och spanade efter rådjur. Tyvärr såg jag bara ett precis när jag kom, så resten av tiden hänföll jag åt diverse tankar. Det finns inte så många personer som jag har kommit så värst nära under mitt liv, jag hade till exempel en oerhört osocial period när jag var mellan 17-22 ungefär. Det har dock funnits personer... Man blir lite ledsen när man tänker på att man har fått lämna dessa personer bakom sig för att vandra vidare på sin livsväg. Jag vet att det är lönlöst att fundera över hur det hade sett ut om man man hade fortsatt vara vänner, men det är svårt att låta bli.

Jag undrar varför det alltid måste vara så absolut, så svart eller vitt? Jag (eller kombinationen jag och andra personer) har svårt att finna en medelväg verkar det som. Antingen är det väldigt intensivt eller så är det inte alls. Finns det ingen kompromiss?! Jag tycker i och för sig om en intensiv, passionerad livshållning (det ligger väl i min romantiska natur), men funkar det i längden? Kommer det att driva bort folk som står mig nära? Är jag kapabel till lång vänskap, eller kommer mina relationer till andra männsikor alltid att vara som flyktiga irrbloss?

I dag har jag tagit det väldigt lugnt och njutit av det vackra vädret! På förmiddagen såg jag en buske där de små vårgröna löven precis börjat veckla ut sig, det gav magpirr! Jag fick också syn på vårens första, citrongula fjäril, som lite sömning fladdrade runt. På eftermiddagen pysslade jag lite i trädgården, jag klippte bland annat ned björnbärsbusken. Den var för jäkla stor, hängig och halvtorkad. Jag hoppas att den kommer igen med ny växtkraft!

Efter att ha slitit en stund satte jag mig på altanen. Himlen var fantastiskt blå och solen sken. Vinden var inte kall. Jag filosoferade lite över att jag trots allt är ganska ensam här, förutom min man. Men det känns okej ändå, den största delen av min personlighet är en ensamvarg. Visst kan jag ibland sakna gemenskap, men jag vet ju att jag har vänner även om de inte finns i min omedelbara närhet.

Jag lade mig på rygg och iakttog fiskmåsarna som svävade ovanför, de såg så bekymmerslösa ut. Ljuset från den låga eftermiddagssolen fick dem att se ut som gyllene kors. Då skulle man ha varit kristen. Himlen var så vid att jag kände mig mycket liten där jag låg. I fjärran hörde jag om och om igen den magiska korpsången. Katterna svansade runt mig och en använde mig som sovplats en stund. Där låg vi, katten och jag, och bara var.

Nu på kvällen fick jag syn på den växande månen genom fönstret. Jag gick ut och satte mig i en stol och njöt åter igen av himlens vidd och naturens skönhet. En ofantlig mängd stjärnor log ner från mörkret. Jag vred nästan nacken ur led för att kunna se så många som möjligt. Det var som om de viskade till mig. Månen lyste med ett starkt sken och jag kände att Hon var närvarande.

Jag hoppas att morgondagen också tillåter dylika upplevelser!

I kväll kände jag hur det kliade i fingrarna efter att få skapa! Alltså ordnade jag lite workshop här hemma med lera och färger. Det håller på att bli två halsband, ett med valfri mångudinna och ett med Den Gröne Mannen. Så här ser det ut så här långt, inte riktigt färdigt:

I dag hade jag det stora onöjet att vara med om en läskig tågolycka. Tåget hade bara åkt några minuter och var just på väg förbi ett mindre samhälle när lokföraren tutade och därefter stod på bromsen. Sedan hördes en hög smäll och det skakade under tåget. "Jäklar, nu körde vi på ett rådjur!" tänkte jag. Tåget stannade och en bränd lukt kändes. Strax därpå sa föraren med skakad röst i högtalaren att det hade skett en olycka och att vårdpersonal var tillkallad. Då förstod man att det rörde sig om minst en människa.

Alla fick flytta bakåt i tåget, där vi satt medan luften långsamt blev varmare och syret minimalt. Ambulans kom, sedan polis och massa annat folk. Men vi fick inte gå ut. Vi blev uppmanade att inte titta ut genom fönstren. Vi såg personal vandra omkring utanför tåget med handskar, kameror och ficklampor. Otäckast var när jag såg två personer bära en liksäck mot tågets bakre del.

Efter tre timmar evakuerades vi. Vi fick först höra att tåget skulle fortsätta till nästa station, eftersom de inte kunde garantera att allt var "röjt". Det fanns ju barn på tåget och de ville inte riskera att de skulle få se något otäckt. Men av okänd anledning kom bussar till platsen i stället. Vi fick hjälp att lyftas ner från tågets främre del. En kvinna visade sig vara väldigt chockad eftersom hon hade sett något när det hände. Jag tackar gudarna att jag inte råkade se något, jag hade inte velat ha det på näthinnan!

När jag gick runt tåget var jag förstås tvungen att titta lite. Glaset vid föraren hade ett stort märke. Man känner att människan är väldigt skör... Jag funderade också mycket på hur man klarar av ett jobb där man fysiskt och psykiskt måste ta hand om sådana här saker. Hur orkar man?

Nu har det ändrats lite. :)

Efter stenplattorna öppnar sig den ena tallen till en cirkel, som jag kan kliva igenom (det bara "blev" så). En tjock, hög häck står i en cirkel innanför tallarna, kanske 3 meter i diameter. Grenarna är kala, utan löv, men helt täta. Ingen ser ut och ingen ser in.

Jag sätter mig ner mot väster och ser hur solen sakta sjunker. Framför mig står ett lågt stenaltare. Jag ska lägga tre föremål där, men har bara valt ett. Måste fundera över de andra två.

Jag håller på att skapa en trygg plats i mitt inre. Kanske vill du följa mig dit? Annars skriver jag det här mest som en mental anteckning, en karta, så att jag inte glömmer vägen. Än så länge är platsen bara ett skelett, men det kommer att byggas på med fler detaljer.

Jag börjar på en äng, vid ett träd. Några meter framför trädet reser sig ett berg. Jag rundar berget till vänster. Där går jag under sex stycken välvda bågar. De är ungefär 2,5 meter höga i ljus, vacker sten. Sedan stannar jag och tar av mig skorna. Jag ställer mig på den första av tio stenplattor och känner materialet under fotsulorna. Plattorna är alldeles släta. När jag har gått över alla kommer jag fram till en cirkel, skapad av fyra tallar som står i varje väderstreck.

Längre än så har jag inte kommit än! :)

Vad roligt det var att höra era tankar kring ritualspråk! Det verkar inte vara så ovanligt att blanda in lite engelska.

Jag vill ge en liten homage till Elizabeth Taylor som avled den 23/3. När jag var liten såg jag henne i rollen som Cleopatra i filmen med samma namn. Hon gör rollen så bra som den mäktiga drottningen som tror att hon är Isis reinkarnerad, och hon är SÅ otroligt vacker!

 

"Vi älskar du!" utbrast en manlig student i dag i slutet av dagens sista lektion. Vi älskar du... Jag blev förstås så paff att jag inte kom mig för att rätta till grammatiken. Och vad kan man svara i ett sådant hjärtevärmande ögonblick om inte "Detsamma!"

Klockan har inte ens slagit 12.00 och det har redan inträffat något kul att förgylla bloggen med.

Jag sjunger nästan jämt, eller nynnar på någon låt. Nyss när jag satt här vid laptopen nynnade jag på "Halleluja" men blev avbruten av maken:
- Men snälla! Måste du sjunga på en låt där de sjunger "halleluja"? Kan du inte sjunga den där "Isis, Astarte..." istället?

Hahaha! Jag garvar ihjäl mig inombords. Jag fick honom att fortsätta på "Isis, Astarte" och han kunde minsann hela.
- Vilken liten häx-protegé du är, retades jag. :)

Jag har inte orkat eller hunnit skriva så mycket på sistone! Det nya jobbet tar mycket energi, det är första gången jag har en heltidstjänst, och två dagar i veckan är jag på jobbet till 18.00. Det går dock bra hittills och studenterna är underbara! De är så otroligt artiga, trevliga och ambitiösa. Det är man inte bortskämd med som lärare i den "vanliga" skolan faktiskt. Där är det inte många som ler, tar i hand och tackar för lektionen. Vilka härliga människor! En man från Somalia kom fram till mig i måndags och sa att det var bra att jag var så glad. :)
 
Det verkar vara goda chanser att jag får stanna ända till jul, har rektorn sagt! Hon jag vikarierar för är ju mammaledig.

Jag är ledsen att jag inte har hunnit kommentera så mycket på era bloggar heller. Jag läser (med stort nöje) men orken räcker inte längre just nu.

Jag hoppas ni mår gott, mina kära cybervänner! Må rätt låt vinna imorgon i Melodifestivalen! ;)

Vem håller ni på...?

Första dagen på nya jobbet avklarad, jag ÖVERLEVDE!!! :D

Skämt åsido var det inga problem att överleva, men det var mycket nytt att försöka ta in. Nu är jag väldigt, väldigt matt i huvudet så jag orkar inte skriva speciellt mycket. Tillsammans med en annan lärare gick jag runt och presenterade mig för alla klasser, och de var så härliga! Nästan alla log brett och varmt och sa "Välkommen!". Det gick rakt in i hjärtat kan jag lova!

Innan jag gick besökte jag en elevtoalett (den enda jag hittat i närheten av arbetsrummet, haha) och VET NI VAD JAG SER DÄR! På väggen har någon ritat ett pentagram, ett hjärta och skrivit "Blessed Be". Fatta hur awesome det var att se det!

Tack för era kommentarer om min lilla kissekatt!

Vi åkte till veterinären i tisdags, men han hade ingen feber och verkade inte ha ont någonstans när han blev undersökt. Han var dock lite uttorkad förstås, så han fick koksaltlösning insprutad under huden (i stället för dropp, jättebra!). Så min lilla katt förvandlades till en mini-dromedar med en pyttepuckel som kroppen kunde dra vätska från. Tänk att det kan fungera så bra och praktiskt!

Hon gav också missen av en speciell kattmat som var extra näringsrik, och den åt han glupskt! Det var en OTROLIG lättnad att se honom äta!!! Han åt ännu mer när vi kom hem och blev piggare, så vi kände oss ganska trygga i att lämna honom över onsdagen för att åka på begravning.

Begravningen var fin och det kändes som ett bra avslut. För mycket Jesus-snack för min smak förstås, men det får man ju faktiskt räkna med. Prästen kom fram efteråt och upplyste mig om att det var han som hade döpt mig en gång i tiden. Jag fantiserade om att svara:

"Jag gick ur Svenska Kyrkan för många år sedan, ditt jobb är ogjort, präst!" :D

Hihi, fantisera kan man ju, men det skulle jag aldrig säga. Efteråt fikade vi nere på begravningsbyrån och stämningen var lättsam med många skratt. Det var jättetrevligt.

Jo just det, när vi var hos veterinären ringde min mobiltelefon. Jag var ju på anställningsintervju hos SFI i höstas, men det jobbet gick till en annan. Nu hade de fått in en liknande tjänst och tänkte på mig! I torsdags åkte jag dit för att träffa lärarna och prata med rektorn. Hon erbjöd mig en sådan jäkligt bra lön... Om man jämför med mitt förra vikariat har min månadslön stigit med 4500 kr! Men då hade jag jäkligt sunkig lön innan iofs.

Hur som helst så har jag provanställning i en månad, så får vi hoppas att det blir förlängt. Fram till sommaren i så fall. Jag börjar på måndag, och nu har man börjat räkna ner de nervösa timmar som är kvar... Det känns trots allt bättre än när jag var där på den första intervjun. Jag får väl helt enkelt pröva och så får vi se hur det går!

Hoppas ni håller alla tummar och tår för mig, det behöver jag! I kväll ska jag fira esbat och hoppas även få lite pepping uppfrån. ;)