Nu har det varit tyst här i några dagar, det blir ju så ibland. Jag besökte hemtrakterna i helgen för  inflyttningsfest hos de nygifta, och fick veta att det minsann hade såtts ett alldeles speciellt litet frö vid Imbolc... Så roligt!  :)

När vi kom hem i söndags märkte jag på en gång att det var något fel på ena katten. När han kom in såg han rätt förvirrad ut och bara stod och tittade på mig, som om han inte riktigt kände igen mig. Jag tänkte inte så mycket på det då, och han åt som vanligt.

Men när vi släppte in katterna i går var han som en zombie, han var jättetrött, åt inte och gav knappt någon respons. Han ville bara sova. Jag ballade ur totalt, förmodligen eftersom min farfars begravning är imorgon och det gjorde mig nog extra känslig. Men jag klarar inte av tanken på att förlora min älskade katt, det får bara inte hända, i alla fall inte än. Jag gick till jobbet på kvällen med en stor klump i magen. När jag kom hem tvingade jag i honom lite vatten med en sked, och han sov inne. Nu på morgonen var han lite piggare och ville till och med gå ett varv runt huset. Det var första gången han har jamat på ett dygn. Men nu ligger han och sover igen.

Maken ringde veterinären, men de hade inte tid att ta emot honom på det vanliga stället, så vi ska till ett helt okänt. Det känns lite nervöst. Vid en gissning trodde de att han kanske hade ätit något djur och fått salmonella. Det är något som kroppen kan bekämpa själv, men han måste ju äta och dricka. Förhoppningsvis vet vi mer i eftermiddag.

Det skär verkligen i hjärtat när ens älsklingar inte mår något bra! Och det känns otänkbart att lämna honom när han mår dåligt för att åka på farfars begravning, hur tusan gör jag med det?!

Vår jord är fantastisk! I går kväll råkade vi zappa till Vetenskapens värld på tv, där de filmade från underjordiska grottor med enorma kristaller. Jag lyssnade inte så noga på vad som sades eftersom jag satt och GAPADE! Det var fantastiska bilder och jag tänkte att det vore helt otroligt att besöka stället. Jag tror det var i Mexico och det var bara 5 km från jordens inre, så det var ohyggligt varmt och man var tvungen att ha dräkter med is i. :) Det har inte mannen på bilderna jag hittade, så det verkar inte vara från samma ställe även om det såg ungefär likadant ut.

Livet är oförutsägbart. Vi vet aldrig hur lång tid vi har här, eller hur länge vi får lov att tillbringa tid med varandra.

Min pappa ringde just och berättade att farfar har blivit dålig. En tumör som inte går att operera bort. En tidsfråga. Vad jag vet har farfar varit frisk i hela sitt liv. Han har alltid varit i farten, alltid haft massa upptåg för sig. Han är ett riktigt original!

Men även fast jag känner ett släktskap, en samhörighet med honom, har han aldrig stått mig nära. Jag är inte opåverkad av att han är sjuk, jag vill inte att han ska fara illa. Mest orolig är jag för hans och pappas skull, inte för mig själv. Både farmor och farfar (de är separerade) är dåliga nu och det måste vara jobbigast när det är ens föräldrar.

Jag kände så här när morfar gick bort också.  En del av mig tänker att jag är hjärtlös. Men jag vet att jag inte är det. Jag reagerar nog bara lite annorlunda än folk i min omgivning. Man kan aldrig hålla fast en själ som ska gå. Jag är inte LEDSEN. Kanske har jag bara lätt för att släppa taget, för att följa flödet? Det är inte dåligt. Jag har min tro, den ger mig tillförsikt, men det handlar nog mer om ett personlighetsdrag. Ett jag länge var omedveten om att jag hade.

Än har jag inte förlorat någon som står mig nära. Min farmor gör det. På ett sätt. Undrar om jag kommer reagera annorlunda? Vill inte veta.

Pappa ville inte att vi skulle blogga om detta, men jag tror inte ens han vet att jag har en blogg och så är jag ju anonym. Jag hoppas att det här inlägget inte stör eller sårar någon.

Jag måste bara skriva en rad om de mystiska dödsfall som just nu sker runt om i världen. Fåglar, fiskar, krabbor, och nu senast kor, dör i hundratal!




Jag tycker att det som sker är oroväckande och läskigt (dessutom tycker jag förstås synd om de stackars djuren!). Ännu vet ingen vad det beror på, men spekulationerna är många. Är det Guds vrede, jordens undergång, en förskjutning av polerna, myndigheterna som sprider gift för att minska antalet människor, eller Ryssland och Kina som har slagit sig samman för att slå ut västvärlden? Eller något helt annat, vilket jag tror! Jag har dock ingen egen teori. Än. Inte för att jag är någon konspirationsteoretiker. :) Jag undrar om orsaken kommer att fastställas, jag har en känsla att det här kommer att sluta lika plötsligt som det började.

Jag hade faktiskt en mardröm om det i förrgår. Jag drömde att jag åkte bil sent på natten, och i skenet från lyktorna på bilen kunde man se smådjur som täckte vägarna. Det var rätt obehagligt.

Man får stunder här i livet då man stannar upp och funderar över hur dålig form ens kropp egentligen är i!

Den 1 januari i år satte jag upp ett litet shrine för Aset/Isis. Morgon och kväll sedan dess har jag utfört en kort ceremoni sittandes på knä.

I går när jag gick nerför en liten trappa på jobbet, upptäckte jag en intensiv värk i framsidan av låren. Jag som nästan har varit stillasittande sedan resan till fjällen! Till slut kom jag på att det måste vara dessa små stunder framför altaret. Det känns lite fånigt. Jag får nog ta upp yogan igen.

Jag har precis pratat med facket och jag är så upprörd att jag skakar! De har pratat med min f.d. arbetsgivare och han påstår sig ha sagt vid första mötet att jag skulle vara provanställd utan ersättning! Aldrig i livet att han sa det och att jag skulle gått med på det! Jag betalade en hundring om dagen första veckan för att ta mig dit och löste veckan efter ut ett månadskort på 770 kronor. Han hade också kunnat tänka sig att ge mig ersättning för tre dagar. Hon på facket sa att hon aldrig hade hört något liknande.

Jag känner mig helt ställd. Han har ljugit och sagt att jag bara har jobbat där i fem dagar. Varför ljuger han? Min kollega kan ju intyga att jag har varit där. Förmodligen syftar han på tis-tor när jag arbetade där på plats. Sedan anser han uppenbarligen att jag jobbade kvar "för att kolla om det var något för mig eller ej". Jävla skitsnack!

Nästa steg verkar vara att de kallar honom till förhandling. Fackkvinnan undrade om jag ville vara med men jag har verkligen ingen lust att se det där lögnaktiga ansiktet igen om jag inte absolut måste.

Fortfarande inget nytt från min f.d. arbetsgivare, han undviker mig. Men nu ska facket ha kontaktat honom. Ha! Ska ringa och höra på måndag hur det har gått.

Precis nyss hittade jag den tredje versionen av förra årets Yule-ritual. Tredje! Men den jag ska använda i år har jag redan skrivit. För en gångs skull ligger jag steget före.

På tal om att skriva har jag börjat så smått på en ny hemsida. Jag fick nämligen ett mail i förrgår med frågan om en jättegammal hemsida jag startade under gymnasiet, om den möjligtvis var min. Det fick jag ju erkänna att det var, och att den fanns kvar eftersom jag inte kunnat radera den! Nu tog jag dock tag i och löste det, så nu är den ett minne blott. Avskyr när materialet blir så gammalt att man inte längre kan stå för det, att det inte längre speglar en själv. Det var det som hände min senaste hemsida också. Den startade jag 2004 tror jag, och tog bort den runt 2-3 år senare.

Med den nya hemsidan skulle jag vilja visa hur mina tankar kring olika saker har förändrats, var jag började och var jag är nu. Alltså en väldigt personlig sida och inte alls med en särskilt informerande framtoning. Ungefär som bloggen, och mycket av materialet hämtar jag också härifrån. Men till skillnad från bloggen ska det vara lättare att hitta olika ämnen, här känns allt ganska rörigt och mina bättre inlägg försvinner liksom i mängden. ;)

Jag måste ju även göra en liten uppdatering över hur det har gått med provanställningen. I måndags sa min arbetsgivare att jag fick gå, precis som jag hade väntat mig och faktiskt vid det laget hoppades på. Då förde jag LAS på tal och sa att jag antingen kunde jobba kvar i två veckor till, eller så ville jag ha en månadslön. Han sa att han inte kunde LAS så bra utan skulle kolla upp det och ringa mig dagen därpå. Men det fanns ingen anledning att jag skulle vara kvar nu när beslutet var fattat. Angående anställningsbeviset hade han ännu inte ett färdigt ifyllt. Jag sa att han fick väl skicka det via posten då, trots att jag krävt det från första veckan...

I tisdags ringde jag mitt fack, då jag var rätt orolig för att inte få mina pengar, av förklarliga skäl. De skulle hjälpa mig och en mer lokal representant skulle ringa mig. Jag ringde även min jobbcoach och arbetsförmedlingen. Jag väntade resten av dagen, men varken arbetsgivaren eller representanten ringde.

I går morse ringde jag arbetsgivaren igen: "Jag väntade på ett samtal från dig i går", sa jag. "Oj, hade jag lovat att ringa dig?" sa han, som om jag nu var ett avslutat kapitel som han bara kunde glömma, och som om jag inte alls väntade på ersättning för tiden på hans arbetsplats. Jag blir så arg när jag tänker på det! Gubbe! Han lovade att kolla upp LAS och ringa mig under dagen. Men han ringde aldrig. Däremot ringde den fackliga representanten och då blev jag så lättad! Hon tyckte inte att jag skulle jaga honom mer, utan om han inte betalade kunde de kräva honom på pengar eller anmäla honom. Så nu ligger det mer i deras händer känner jag. Hon skulle ringa igen i dag.

I går upptäckte jag något roligt.

Dagen innan hade min strumplåda åter igen hakat upp sig och inte gått att stänga, hur mycket jag än ryckte i den. Min man har hjälpt mig förut men den här gången sa han "Försök själv!" "Jag har ju gjort det", sa jag truligt och struntade sålunda i den förbaskade lådan.

Men i går när jag skulle lägga mig såg jag att lådan var stängd. "Åh, har du lagat lådan åt mig!" utropade jag. Men nej, det hade han inte. Jag frågade två gånger.

Det måste ha varit en snäll hustomte som förbarmade sig över mig. ;)

Nu i eftermiddag blev jag ledsen, men mest arg och det var skönt!

Innan jag gick bad min chef mig att komma till hans rum och prata om något. Både jag och min kollega var överens om att så fort någon - det kvittar vem - vill "prata" brukar det sällan betyda något särdeles positivt. Så inte heller denna gång. Han sa iofs att jag var väldigt trevlig, pratade bra i telefon, var ambitiös och duktig, men... Alltid detta men. Han var inte säker på att jag är en säljare. Han bad mig att tänka och känna efter, om jag ville pröva att jobba den här veckan ut.

Det här är alltså snubben som VET att jag inte har tidigare säljerfarenhet, som har lyssnat på några få samtal jag haft i dag då jag försökt sälja för första gången, som inte konkret kan säga vad jag kan göra annorlunda eller förbättra (efter att jag poängterade att jag hade gjort allt han sa och följt säljargumenten). Han har bara en "känsla". En känsla... GAHHHH!

Dessutom är företaget helt nytt och saknar en inarbetad produkt. Tror han att det ska gå att sälja massor direkt? Jag har varit där en vecka. Min kollega har inte sålt något än heller.

Nu har jag dock läst på om LAS (lagen om anställningsskydd), och vet att han måste säga till mig 14 dagar innan jag ska gå från en provanställning. Annars får han böta och betala mig ändå. Men det tänker jag inte berätta än om han inte vet... Han kanske tror, eller tror att jag tror, att han kan släppa mig som kall fisk, men nej du...

Jag är övertygad om att jag kan lära mig med tid, tillit och vägledning. Dessutom sa en man jag talade med i dag att det var jättetrevligt att tala med mig och att jag hade "helt rätt stil". Så skulle jag vara en helt hopplös säljare? I don´t f*cking think so!!! Grrrr!

Nu är det väl vid min själ dags för en uppdatering!

En rolig sak jag måste nämna som jag inte tänkte på innan, handlar om tarotkorten jag drog förra veckan. Jag fick då Hjulet som ett av korten. Två dagar senare var jag på en föreläsning om Medicinhjulet! Alltså, får man vara så här oobservant?! ;)



Vad jag kan säga om föreläsningen är i alla fall att indiansk andlighet inte helt är min kopp te, men att idén om medicinhjulet är otroligt lik cirkeln inom Wicca. Det är samma tanke med cirkel som läggs ovanpå cirkel, olika saker som kallas in vid ceremonier. Medicinhjulet har blivit avmystifierad för mig, innan tyckte jag allt man läste var väldigt luddigt. Så det var väl bra åtminstone! Jag blev sugen på att deltaga i en ceremoni och jämföra med Wicca förstås.

Föreläsaren påstod förresten att skillnaden mellan ritual och ceremoni var att i ritualen med sina bestämda steg får inget gå fel, och det finns inget rum för spontanitet. Men det tycker jag att det delvis finns inom Wiccas ritualer, och de brukar ju snarare kallas ritualer än ceremonier, som jag upplever det. Jaja, beror väl på vad man lägger in i orden. Vad tycker ni?

Och så detta med jobb då. Nu har jag varit på plats och jobbat tre dagar och jobbat hemma den fjärde. Jag trivs än så länge jättebra! Jag och min ena kollega håller på och boar in oss och har hittills tagit med både kristaller, tavlor och bonader att göra hemtrevligt med. Vi har det så mysigt! Man kommer på morgonen, jobbar en stund, går en sväng i skogen med kollegans hund och dricker sedan kaffe och äter smörgås när man kommer tillbaka. Så rullar dagen på och rätt vad det är ska man åka hem igen. Jag hoppas jag blir kvar!





Jag bara måste rekommendera er att se den senaste Harry Potter-filmen också. Vi såg den i torsdags och jag tyckte den var kanon! Mycket underhållande. Avatar: The Last Airbender tyckte jag också mycket om!

Något annat som är underhållande just nu är att sticka. Den senaste tiden har jag gjort två mössor, och nu i helgen har jag stickat en axelvärmare med en egen knapp i cenitlera. Snabbt och enkelt var det, och åh så kul! Det blir fler sådana i framtiden!

Känner mig förvirrad och frustrerad. Efter intervjun i måndags bröt jag ihop på kvällen, jag kände mig så spänd och sorgsen. Jag kände starkt att jag inte ville ha tjänsten som SFI-lärare, att jag inte orkade med den utmaningen, den stora omställningen. Ingen erfarenhet, inget mod, inget självförtroende.

I går åkte jag buss i sammanlagt tre timmar för en intervju på 10-15 minuter. Mitt ute i obygden, knappt några kommunikationer. Enda vettiga bussen att ta tillbaka var den jag åkt dit med, och den fick det bli. Så omtänksam var i alla fall arbetsgivaren, men intervjun led som sagt därav. Men jobbet verkar vara mitt om jag vill ha det, med en prövotid först. Men orkar man pendla så långt? Blir det bättre om jag lyckas ta körkort? Vilka är över huvud taget mina val?

I veckan ska jag få besked från SFI. Hoppas de inte vill ha mig, så jag slipper tacka nej. Eller tacka ja.

Det är läskigt hur mycket oron påverkar mig. Min kropp rör sig segt och motvilligt, eller också ryckigt och i otakt. Känner mig deppig och orkeslös. Fy helskotta! Men det är skönt att skriva av sig lite. Det är ju så här det är och känns.

Nu är vi hemma igen från våra äventyr i Edinburgh. Jag önskar att jag hade fått se mycket mer av landet än bara den staden, men nu var vi ju där för att gå på bröllop. Nästa gång vill jag se mer av naturen!

Jag kommer dock att återvända till resan senare. Just nu måste jag skriva av mig lite eftersom jag är så nervös! I eftermiddag ska jag på anställningsintervju på Komvux/SFI. Jag har absolut ingen erfarenhet av SFI så jag är nog mer nervös för att eventuellt få jobbet än själva intervjun. Å andra sidan blir det inget roligt att sitta i intervju om det visar sig att man inte har en susning heller. De vet ju förstås att jag inte har någon erfarenhet men de ville ändå ha dit mig på intervju. Mja, jag vet inte. Jag vet inte var jag skulle börja. I natt drömde jag att jag och min man var på väg till skolan, men det var jättelångt bort och vi hittade aldrig dit! Usch...

Dessutom ska jag ringa ett företag nu där jag sökte jobb och som hörde av sig och ville träffa mig. Så det blir förmodligen två intervjuer på en vecka! Herre jösses mina nerver.

Dessutom har vår ena katt lärt sig att välta matpåsen och vräka i sig. Håhåjaja nu ska jag sluta babbla och ringa i stället!

Jag skuttar bara in för att säga att jag inte kommer att vara här på ca en vecka. I morgon reser jag och maken uppåt i landet för att sedan flyga vidare mot Skottland och Edinburgh för att gå på bröllop. Lovar att ta massa roliga foton och visa er senare.


Pussar o kramar!