Jag måste bara klaga på att min hjärna känns som att den har plockats ut och hamrats på. Den ligger och vrider sig och gnyr i mitt huvud! Jag försöker nämligen ta itu med en rest från litteraturvetenskapen som ha legat i ca ett år. Det är dåligt, mycket dåligt gjort av mig. Och min hjärna vill som sagt inte alls vara med för den minns nu längre ingenting om det moderna genombrottet i Sverige, för att inte tala om kopplingen svensk-internationell litteratur. Det värsta av allt är det förbaskade oxford-systemet. Jag har bara skrivit enligt harvard innan och min hjärna säger blankt nej till att lära sig ett nytt system. Min hjärna slår rent av bakut och krymper ihop i butter protest.

Nåväl, jag har tagit några små steg mot en mer positiv tillvaro. Jag hittade ett bra citat i en tidning idag som jag skrev av med guldpenna på ett fint papper och satte upp på väggen där jag sitter och skriver:

"Kvalitet är tålamod,
tålamod är kvalitet."

Jag har också påbörjat en slags affirmationstavla, eller önskebild. Jag klipper ut bilder eller ord som representerar vad jag vill ha och klistrar upp dem på ett stort, himmelsblått papper. Sedan är väl meningen att man ska titta på bilden en stund varje dag och visualisera att man har allt det där. Enligt många så funkar det, vi får väl se hur det går för mig!

Tack alla underbara människor för era kommentarer! Det känns fantastiskt att få bli stöttad av er.

Jag tror att det är våra smärtor, svårigheter och "skuggsidor" som i slutändan gör att vi kan känna ännu djupare medkänsla, ännu större livsmod och trofastare kärlek. Vi lider inte i onödan, jag tror helhjärtat att det gör oss mer mänskliga. Och att vara en hel, fullt kännande människa, det är inte så illa.

Tack, för att ni delar med mig vad jag delar med er och för att vi kan finna tröst och förståelse i varandras upplevelser.

"Det ljusnar redan när man utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är." (Göran Palm)

Jag önskar att jag kunde lösenordsskydda det här inlägget, men jag hittar ingen sådan funktion. Säkerligen kommer jag att ångra att jag skriver det här, men jag får väl radera det i så fall. Om ni bara vill läsa om wicca och inte om mig, föreslår jag att ni slutar läsa nu.

Saken är den att jag inte kan sova, jag låg och var alldeles ledsen i min säng, ledsen över saker i det förgångna. I stället för att ligga och älta kände jag att jag var tvungen att få det ur mig. Mina händer skakar nästan, kanske är det för att jag drack fyra koppar kaffe, eller för att jag inte är van att blotta mig. Men jag känner mig trygg med er som brukar läsa och kommentera. Och jag kan ju alltid radera, det kommer jag säkert att göra.

Jag började tänka tillbaka på min barndom. Min mamma har berättat att när jag var nio år sa jag att jag ville vara en häst, för hästar behövde inte gå till skolan. Min syster har berättat att jag sa att jag var en utomjording. Själv minns jag att jag brukade vilja vara en fågel, fågeln blev den ultimata frihetssymbolen för mig och är fortfarande ständigt återkommande i mina dikter. Hur som helst så har jag sedan en väldigt ung ålder känt att någon egenskap hos mig fattas, något som gör att jag kan leva här, att jag passar in och fungerar normalt. Jag saknar något. Sedan jag började skolan blev det stundom outhärdligt att leva under den pressen som fanns. Pressen att prestera bra, att vara som andra och att lyckas i andras ögon.

När jag var elva år skildes mina föräldrar. Det var i princip en odramatisk händelse, men självklart påverkade den mig. Pappa bodde kvar i huset och mamma flyttade till en liten lägenhet. Jag avskydde den. Jag delade rum med min ena syster och vårt sovrum var kalt och opersonligt. Vi hade varsin plastlåda att ha våra saker i (min var gul och hennes röd), men jag hade inte mycket mer än ritblock och pennor tror jag. En bild i mitt block minns jag väldigt tydligt, det var en man som blev grillad i elektriska stolen och hans ögon stod rätt ut. Min säng var smal men visserligen mjuk. Fast för mjuk. Jag avskydde att ligga där mitt i natten och lyssna på kyrkklockorna som ständigt klämtade utanför. Jag förknippar det bara med tårar. Man sjönk djupare och djupare ner i den där sängen.

I den vevan, jag kanske hade hunnit fylla tolv, skaffade jag mig en anteckningsbok. Den var i A5-format, svart med vinröda kanter tror jag och linjerade sidor. Jag rev ut en bit av ett blad och klistrade på omslaget. På lappen skrev jag "Sorgernas och tårarnas bok". Jag minns inte mycket av vad jag ritade och skrev däri. Det enda är sörjande människor på en kyrkogård, och en gravsten med mitt namn på. Jag minns att jag senare förstörde boken, rev ut sida för sida. Men jag minns inte riktigt tiden kring då jag skrev den. Jag tror att jag faktiskt har en minneslucka, att jag rent av har förträngt det. Men jag minns att jag ville dö, eller åtminstone inte finnas till. Jag har för mig att jag läste om självmord i någon tidning, där stod det att om man inte i detalj hade planerat hur det skulle gå till så var det ingen större fara. Jag hade faktiskt inte planerat något i detalj, jag visste inte hur jag ville gå tillväga.

Sedan blev det väl bättre antar jag, men när jag var 15 och gick i åttan eller nian krisade det till sig igen. Min mamma var då sambo med en man som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om. Men han hade massa skulder som han inte hade berättat om, samlade räkningar på hög ända tills kronofogden knackade på dörren. Så han fick dra dit pepparn växte enligt min mamma. Jag minns "avskedsmiddagen", då min hals var som ett litet sugrör där maten på något vis skulle passera igenom. Stämningen var minst sagt tryckt och då han sa att han skulle gå började de bråka. Jag for upp från bordet och låste in mig på toaletten och grät. Han kom och knackade på och sa att han inte alls hade tänkt gå. Jag visste att han ljög men lät mig ändå tröstas. Efter att han hade flyttat började jag få veta om hans skulder. Innan dess hade jag skyllt allt på min mamma och varit rosenrasande på henne (men aldrig öppet såklart, eftersom min vrede alltid har suttit långt inne), jag ville inte alls lyssna när hon nu berättade hemska saker om någon jag älskade. Nu i efterhand förstår jag ju att hon ville ge en mer nyanserad bild, där allt inte var hennes fel.

Det blev sig inte riktigt likt sedan han flyttade. Ingen av oss förblev sig lik, allra minst jag och mamma. Jag blev väldigt deppig och hade även anfall som kan liknas vid ångestattacker. Det gick inget bra i skolan och det var en jämnårig tjej där som gärna gjorde min vardag till ett litet helvete. En gång stannade jag hemma två dagar i följd för att jag inte orkade möta henne. Min pappa frågade om det var därför men jag nekade. Jag vet att han inte trodde mig, men det var ändå aldrig någon som tog tag i sådana saker i min familj. Jag hade blivit mobbad på mellanstadiet också, men jag tror aldrig att mina föräldrar hörde av sig till skolan, även om vi pratade hemma om vad som försiggick. Kanske hade alla för fullt upp med sig själva? Eller var mobbningen inte tillräckligt allvarlig? Jag kom ju aldrig hem med blåmärken eller trasiga kläder, jag var bara omtörnad på insidan. De sa hemska saker till mig vid den här tiden i alla fall, till exempel att jag drog med mig hela familjen ner i djupet, att jag var självisk och att jag borde börja utöva någon sport, skaffa mig mer verklighetsförankrade intressen och "rycka upp mig". Lägger man ansvaret för hela familjen på en femtonårings axlar, ens retoriskt?

Det där med "verklighetsförankrade intressen" hade att göra med att jag vid den tiden började intressera mig mer och mer för esoteriska riktningar. Jag tror att jag sökte tröst i att det fanns en annan verklighet, en som jag mer kunde kontrollera (tyckte jag då) och där jag kanske var lite mer "rätt". Det skapade en känsla av sammanhang och ordning som jag inte hade i mitt "yttre" liv.

Det dröjde ända till första året på gymnasiet innan jag fick en tid hos BUP. Jag hade själv gått till skolsköterskan på högstadiet och sagt att jag ville ha hjälp. Åtminstone har jag aldrig dragit mig för att be om hjälp, det är alltid något. I över ett års tid träffade jag en underbar kvinna som hette Ann-Christin. Hon gav mig en mer positiv bild av mig själv. Hon sa att jag hade en stark kärna, att jag skulle bli en kvinnosaks-kvinna och att hon var imponerad över att jag redan läste böcker av Marianne Fredriksson. :)

Jag låter det sluta där, i det ljusa. Jag skulle kunna prata om fler tragiska saker och händelser (sådana bär vi ju alla med oss) men det har blivit nog med bekännelser. Tack för att ni har läst, en börda känns lättare när man delar den med andra, även om det bara är i tanken. Jag hoppas att ni inte har blivit avskräckta från att fortsätta följa min blogg.

Jag känner mig fortfarande inte trött fast klockan är 04.29. Jag surfar nog en stund och försöker sova sedan.

Nu har jag sökt mina första tre jobb i Jönköping! Man känner verkligen vilka skolor man vill och inte vill jobba på, beroende på hur de beskriver sin verksamhet... Håller tummarna för den skolan som verkar bäst, men de skickade 13 kluriga frågor till mig att besvara! Det är nästan något mytiskt över det, haha! :D

Nu ska jag stupa i säng, imorgon är sista dagen på praktiken. God natt!

I dag mötte jag en otroligt cool person, en sådan som man blir ohjälpligt fascinerad och inspirerad av. En person som man skulle vilja sitta och prata med i timtal och ta del av hans eller hennes tankar och erfarenheter. En människa att beundra.

Kvinnan som jag pratade med i dag brukade vara en man. Förutom detta hade hon även varit med om saker jag bara kan drömma om att uppleva. Hon var öppen, beläst, positiv och klok.

Tanken efter att ha träffat henne var att man har så många val i livet, val man kanske inte inser att man besitter. När vi sitter instängda i ett litet, litet inre rum och inte ser någon väg ut, då kan vi alltid spränga gränserna. Sprängmedlet finns inom oss alla. Det är inbäddat i vår förmåga att fatta beslut. Att välja.

Jag vet inte om det är för att jag precis har undervisat om renässansen som jag tar fasta på det. Efter den mörka medeltiden började man sträva efter nya ideal, en mer positiv människosyn hämtad ur antiken. Man hade hög tilltro till människans potential och förmåga. Shakespeare skrev om "mästerstycket människan", och man tänkte nästan att människan kunde "skapa" sig själv. Self made...

I dag har jag träffat en renässansmänniska!

"Här blir inga barn gjorda!" höll jag på att skriva.

Skämt åsido, jag har inte haft så mycket energi på sistone att jag lyckats undvara lite till bloggen. Det rullar på här och jag hinner knappt stanna upp för att ta reda på var jag själv befinner mig. Det blir ju så ibland.

I dag sprang jag på en gammal bekant, hon som jag förr firade fullmånar med. Hon räckte över ett kort med lite info om en ny förening som hon och hennes vän ska starta. De skulle ha lite meditationer och sådant tydligen. Jag tyckte att det lät intressant och lovade att höra av mig för ytterligare information. Det är ju alltid roligt när något händer på hemmafronten. Av samma person fick jag även veta att vår lilla stad har fått sin första new age-butik. Kära jistanes! Det är bäst att jag besöker den snabbt innan den slår igen. ;) Ska se om de har några bra rökelser där, för vårt lager här hemma har börjat urholkas. Rökelse kan man inte ha för mycket av!

Ja, vad annars? Nu ska jag äta kladdkaka. Imorgon ska jag till universitetet så det ska bli skönt. Inga ungdomar så långt ögat kan se. ;)

Jag går väl förbi newage-butiken också, så en rapport om detta borde komma imorgon. Adios!

Håhå jaja! Jag är så glad att det är fredag imorgon och att jag bara har en lektion då. Det är en lång en, 1 timme och 45 minuter. Eleverna ska få göra power points med renässansförfattare. Blir de färdiga har jag kopierat material om epoken som de kan läsa och sammanfatta det viktigaste ur.

Det har gått bra på VFU:n den här veckan, men jag har inte mått bra. Jag har varit ganska hispig, oroat mig, haft stopp i huvudet och inte kunnat planera. Jag har sovit dåligt och ätit dåligt (ingen aptit), min kropp har gått på adrenalin. I natt vaknade jag svettig och med hjärtklappning. I en mardröm hade någon klassrumssituation urartat och jag fick för mig att jag hade glömt någon viktig detalj. Det var svårt att somna om. Jag vaknade ytterligare en gång under natten/morgonen, av ännu en mardröm. Jag drömde att jag gick ut för att kasta sopporna och på tillbakavägen kom en katt och sprang mellan mina ben. Jag vet inte varför, men jag klämde åt den med benen så att den jamade högt. Sedan sprang två katter till förbi. När jag stod framför porten kom en liten flicka och började kasta pälslösa råttor mot mig. De hade slingrande rosa svansar och skära kroppar. En for förbi mig, for in i glasrutan i porten och studsade mot marken. Usch, det var så äckligt!

Jag hade även en dröm om en ockultist som hade tagit livet av sig i sitt hem. När jag gick ut i hans vardagsrum var det en kuslig stämning. Det var som ett mörkgult filter över allt. Det fanns en rituell cirkel där och massa föremål och redskap. Jag minns att jag hittade en öppning in i cirkeln och gick in.

Att jag har reagerat så här starkt fick mig nästan att tänka att jag inte passar som lärare, men sedan har de lektioner jag hållit i faktiskt gått (och känts) väldigt bra! Eleverna har verkat nöjda och jag har trots allt tre veckor kvar att stilla mina nerver och komma i fas...

Nu ser jag fram emot helgen, då vi ska äta ute med vänner och gå på chokladmässa!

Det här blir ett fånigt inlägg, men jag måste få skryta lite. Jag brukar i de flesta fall (kanske åtta fall av tio) känna mig som världens mest otekniska människa, oförmögen att fatta även den enklaste logik. Till exempel att blå kabel ska kopplas till blå "knopp" (vad tusan heter det?). Men i dag hade jag nybörjartur, jag skulle koppla en dator till en projektor för att undersöka möjligheten att använda mina snygga power points i undervisningen. Och helt smärtfritt gick det! Min mentor såg beundrande på mig som om jag var ett tekniskt geni och jag kände mig både förbluffad och mäkta stolt. Haha!

"Även en blind höna finner då och då ett korn!"

Hoppas alla har en trevlig alla hjärtans dag. När vi skulle ställa fram frukosten imorse bad min man mig att ta ut två fat. När jag öppnade skåpsluckan hade han lagt en stor ask med geléhjärtan därinne. Han är så söt! På eftermiddagen åkte vi och åt mat på en trevlig restaurang, jag drack ett glas rött och blev lite på örat. Det krävs mycket lite. ;) Jag tyckte att servitrisen påminde om en elev från praktiken, men frågade aldrig. Hon tyckte nog att jag tittade lite konstigt på henne dock! Sedan åkte vi hem och förhandsbeställde böcker från adlibris. För min del blev det:

- Circle of Fire av Sorita D´Este
- Vad är litteraturvetenskap? av Erik Bjerck Hagen
- Tusen år av fantasy. Resan till Mordor av Bo Eriksson

Hoppas att de är bra! Efter det såg vi på melodifestivalen där nästan alla bidrar var dåliga och sedan spelade vi Guitar Hero: World Tour hur länge som helst. Lite lagom romantiskt, så där. Nu har vi klarat alla låtar på medium och måste lära oss att spela bättre på hard. Jaja, nog om detta.

I går kväll roade jag mig med att börja på en power point om renässansen. Vecka 9 ska jag ju ut och ha min slutpraktik så det lär bli fullt upp i fyra veckor. Men jag har varit ute så länge förr, dock inte med så här många lektioner att planera. Nej, det är bäst att jag återgår till power pointen nu. Ska fortsätta på den om myter också. Det som är bra är att man kan använda dem hur mycket som helst sedan!

Jag måste berätta lite om en föreläsning jag var på i morse. Den var så himla stark och gripande att jag satt med tårar i ögonen flera gånger, och jag såg många som torkade kinderna från tårar. Föreläsningen handlade om värdegrund och det valda perspektivet låg på personer med utvecklingsstörning. Föreläsaren har forskat kring detta, och gav exempel på intervjuer han haft med barn och ungdomar. En pojke i åttonde klass hade t ex aldrig lärt sig läsa, men hade memoriserat otaliga citat, talesätt och metaforer som han ständigt använde i sitt tal. Han stammade ofta och hakade upp sig, men aldrig då han sade dessa citat. En annan flicka i åttan hade frågan föreläsaren om själen. "Jag är ju så liten, betyder det att jag har en liten själ? Kommer den att orka flyga upp till himlen?" Ett tag senare hade hon tragiskt nog dött. En annan flicka på gymnasiesärskolan hade fantiserat ihop att hon äntligen hade fått två vänner. När han hade frågat vidare kring detta hade det visat sig att den ena varit en flicka hon brukade sitta nära på bussen och den andra skolkuratorn. Men hon levde på något vis i drömmen av att ha vänner. Sådant krossar mitt hjärta. Otroligt starka berättelser har jag fått ta del av i dag.

Föreläsningen avslutades med att han berättade om sin dotter, som är utvecklingsstörd. Hon hade för vana att prata högt för sig själv och en kväll hade den andra dottern stått och lyssnat utanför hennes rum. Hon hade hållit i familjens birmakatt, Lillebror, och sagt till honom, "Tänk Lillebror, jag har allt som jag behöver. Jag har en hjärna, en själ och ett varmt hjärta. Du har ingen hjärna och ingen själ, men du har ett varmt hjärta!"

Även om jag förstås anser att katter har både hjärna och själ, var andemeningen otroligt fin. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. :)

Uppmuntrad av Angelika gav jag mig i kast med lite kreativt arbete igår. Jag målade för första gången på jag vet inte hur länge! När jag var arbetslös för många herrans år sedan målade jag varje dag, det saknar jag ofta.

Färgåtergivningen är inte helt exakt, måste jag tillägga! Den ser lite annorlunda ut i verkligheten. Först provade jag att scanna in bilden, men det blev helt fel. Så det här är kamerans resultat.

Ursäkta att jag inte har skrivit på ett tag, det är nämligen så att jag tillbringar alla lediga stunder (och olediga) med min symaskin för tillfället. Min sista termin på lärarprogrammet innehåller också en massa mördande läsning! Jag återkommer förmodligen inte förrän nästa vecka så ha en skön helg! :)

I går inledde jag min allra sista termin på lärarprogrammet, vilket innebär att jag läser den sista kursen i pedagogik samt skriver ett examensarbete. "Framtiden" närmar sig med stormsteg, och det som hela tiden har känts så avlägset hägrar inte längre i horisonten. Ibland känner jag mig fortfarande orolig: kommer jag att klara det här? Har jag tillräckligt med ämneskunskaper, organisationsförmåga, social förmåga? Det är alltför lätt att tvivla på sig själv, men jag är trots allt inte rädd längre.

Man börjar fundera allt mer över sina egna värderingar, och över vilken sorts lärare man vill bli egentligen. Det finns vissa lärare som går efter talesättet "Le inte förrän november". Usch, det är verkligen inte jag! I en undersökning fick lärare och elever svara på hur de vill bli bemötta. Eleverna svarade att de inte ville visa respekt och inte samarbeta, förrän läraren visade genuin omsorg och respekt. Lärarna svarade att de inte ville ge respekt förrän eleverna erkände deras auktoritet och bevisade att de var samarbetsvilliga. De här krockande viljorna kan ge en negativ nedåtledande spiral. Jag känner att jag, både som vuxen och som lärare, har det största ansvaret att bjuda till och ta det första steget för att bygga relationen till och ett gott samarbete med eleverna.

Jag är tyvärr heller inte den som har en naturlig pondus, som eleverna magiskt tystnar för så fort jag går in i ett klassrum. Så vad jag verkligen måste "utnyttja" är just min omtänksamma sida för att vinna elevernas respekt. Det gäller att dra nytta av vad man har. Samtidigt som man måste vara tydlig och "hålla ramarna". I en artikel som jag läser just nu, står det att eleverna anser att en kompetent lärare är han/hon som är:
bestämd
rättvis
respektfull
vänlig
humoristisk
kan förklara
ser till att arbetet blir gjort

Så, det är en hel del man har att leva upp till. Jag kan inte riktigt se att man skulle kunna införliva dessa egenskaper genom att sätta på ett stenansikte och inte le mot eleverna förrän efter en termin. Det låter faktiskt helt absurt! Nej, även fast man på ett plan går in i en lärarroll (och detta är positivt), tror jag ändå på att vara skapligt genuin. Eleverna märker nämligen snabbt om man inte är det och då är det ganska kört med trovärdigheten.

Usch, vi har fått virus på datorn. Ungefär var femte minut ploppar det upp virusvarningar som man får deleta. Tre stycken. Tyvärr måste jag sitta här för att jobba, eftersom maken tog med den bärbara till opponeringen för C-uppsatsen. Hoppas det går bra för honom i dag, då kan han raka av sig skägget! :D

I går satt jag och läste på ett forum för fotografer, där en tjej frågade om vilken grundutrustning som behövdes. Svaren hon fick förstod jag inte mycket av, så jag sa suckande till pojkvännen: "Det finns så mycket olika redskap som jag inte ens har en aning om. Det känns som att jag befinner mig på stenåldern!" Då utbrast han något i stil med: "Vad kan de ha som inte du har då? Någon slags super-wand?!" Jag blev stum av förvirring medan han fortsatte prata och förvirringen rådde mellan oss i några sekunder tills vi hade rett ut att jag inte tittade på någon slags wicca-sida, utan en foto-sida. "Hur skulle jag kunna veta det? Hur ofta är du inne på foto-forum och inte wicca-forum?"