Facebook alltså... Jag såg nyss att en tjej på min vänlista hade gillat gruppen "NEJ TACK! Till moské i Sverige". Först tänkte jag bara låta saken bero, som jag oftast gör eftersom alla har rätt till sin åsikt osv. Men sedan tänkte jag, att om man så tydligt och offentligt flaggar sin åsikt måste man ju också vara beredd på kommentarer! Dessutom kände jag mig lite arg, eftersom jag hade gått in och läst på gruppens sida och den verkade starkt SD-förankrad och väldigt vinklad och diskriminerande.

I hennes profil undrade jag alltså varför hon inte ville ha moskéer i Sverige, och var muslimerna annars skulle gå för att utöva sin religion? Kyrkan? Innan jag hann blinka hade hon dock raderat min kommentar...

Usch, säger jag, våga stå upp för religionsfriheten, den ska gälla ALLA!


Faisal Mosque in Islamabad, Pakistan


JA TACK TILL MOSKÉER I SVERIGE!

Jag vet inte om jag lade in den här för ett tag sedan kanske, men det tål att upprepas! Åh vad jag skrattar!!! :D

Listen to the words of the Goddess of Beans, she who was of old also called Sweet Java, Arabica, Canephora, Creamy Latte, Robusta, Cappuccino, Mocha, and by many other names.

Whenever ye shall wake on a dreary morning, once in the day, and better it be when your mug is clean, then shall ye assemble at mine shrine, at the humble French Press or the American machine; and if ye be wise, with a grinder. There shall ye gather, ye who are fain to open your eyes, but have not yet seen the light; to these will I bestow the Aroma of the Mysteries.

Then shall your mind be free of the cobwebs of dreams; and as a sign that ye be really free, thou shalt feel thy blood quicken in thy veins; for mine is the acceleration of life, the awakening of the spirit and the bitterness of dregs, though you may attempt to conceal the Taste of Truth with sugar.

Keep pure your mug, strive ever towards it, and let naught stop you or turn you aside. For mine is the purest and darkest of beans, and not the frozen granule. Also know this: I have been with you since the dawn, and I am that which is attained at the end of the steaming.

Jag lyssnar otroligt mycket på min intuition, min magkänsla. Jag känner i magen när jag är på rätt spår och jag litar fullständigt på den känslan. I går kväll (jag minns inte ens hur) kom jag över ett yrke på internet och känslan i magen började byggas upp. I dag har jag läst mer och känslan blev så överväldigande att jag både har blivit tårögd och hoppat jämfota! JAG VET NU VAD JAG VILL JOBBA MED!!!

Jag vill bli samtalsterapeut och jobba med psykosyntes! När jag tänker på att detta är vad jag skulle kunna göra, börjar jag nästan gråta. Så starkt känner jag för detta och det känns minst sagt... överväldigande. Om jag så måste jobba med något annat innan eller samtidigt för att ha råd att gå utbildningen, så är det det jag måste göra.

Av vad jag så här långt har kunnat läsa mig till, fokuserar man i psykosyntes på det som är friskt hos individen. Svårigheter och hinder ses som vägar till mognad och personlig utveckling. Målet är självförverkligande, att nå sitt fulla potential. Metoder som används är bland annat vägledd meditation, gestaltning och målning. Grundaren, Roberto Assagioli, ville skapa en psykologi som gav uttryck åt det sant mänskliga; våra känslor och behov likväl som kärlek, vilja, kreativitet, visdom och andlighet.

Kom av en slump över denna otroligt vackra, magiska bild av gudinnan Oya.

"Using her machete, or sword of truth, she cuts through stagnation and clears the way for new growth. She does what needs to be done. She is the wild woman, the force of change; lightning, fire, tornadoes, earthquakes and storms of all kinds are ruled by Oya."

Jag genomgår förändringar nu. Jag är väldigt vilsen när det handlar om yrkesliv och vad jag vill göra på den fronten. Just nu skulle jag helst jobba som svensklärare på gymnasiet, men det finns inga jobb i mitt område. Jag går hos en jobbcoach och vi har börjat tala om praktikplats, men hos vilket företag? Vilken bransch?

Vilsen och en smula otrygg är orden, trots att jag ändå tror att gudarna ser över mina steg...

För några dagar sedan fick jag ett sådant roligt erbjudande; att tillsammans med en annan kvinna hålla i en liten del av min väns handfästning. Vilken ära! Hon ville att vi skulle bjuda in bortgångna nära och kära, så nu måste vi diskutera tillvägagångssättet. Det ska bli jättespännande och jag ser verkligen fram emot det!

Förutom detta händer inte så mycket. Jag har varit däckad i förkylning sedan i fredags men snart hoppas jag att jag ska orka göra en ny video! ;)

"Den är rätt så stor fast ändå inte kanske..." Hahaha! :D

Att bli "bönhörd" är en fantastisk upplevelse. Jag vet inte alls vad det är som avgör om vi blir bönhörda eller inte, det skulle jag bra gärna vilja veta. Men det har faktiskt hänt flera gånger och det verkar lika otroligt varje gång! Nu senast var det vid Yule, då det verkade som att jag skulle bli av med jobbet. Två dagar senare fick jag veta att vikariatet blev förlängt, längre än det var tänkt från början.

I fredags gick det vikariatet ut och jag har försökt hitta en ny tjänst, men det finns inte mycket ute hos arbetsförmedlingen tyvärr. I går, i min ritual, bad jag om att jag snart skulle hitta ett nytt jobb. Pressen av att sakna inkomst till hösten är inget roligt att bära, det tär på både humör och förhållande emellanåt. Dessutom hänger det på ekonomin om vi ska ha råd att åka på en av mina bästa vänners handfästning i Edinburgh i höst, något jag inte vill missa för allt i världen!

Så, för att göra en kort historia ännu kortare så ringde telefonen hos mig i dag. Det var min mans rektor som sa att hon letade folk till en 6:a. Hon frågade om jag ville ha svenska och eventuellt engelska. Nu är jag ju egentligen gymnasielärare och har inte engelskan, men allt, mina vänner, är bättre än att stämpla och hänga läpp på arbetsförmedlingen. Jag är superglad och tacksam för den här chansen, som jag dessutom tror är tills vidare. I morgon ska jag hoppa in en dag på fritidset och sedan prata med the big boss. Håll tummarna! :)

En betraktelse från i dag:

När jag gick gatan fram lyfte en liten sparv framför mina fötter. En liten, brun sak. Den flög några sekunder i ögonhöjd; vingarna for ut som små stickor från den runda kroppen. Ett ögonblicks sekund - när vingarna åter fälldes in - svävade sparven genom luften utan stöd, liksom hängandes mellan liv och död. Men den var trygg, tillitsfull som den var till sin egen styrka. Den visste i djupet av sitt väsen att den inte skulle falla och krossas mot asfalten. Den visste att vingarna åter skulle spännas och fånga vinden, och sväva högre och högre. Längre och längre bort.

I kväll fick bloggen sig en välbehövlig ansiktslyftning, jag hoppas att ni gillar det! Jag har suttit och knepat och knåpat och känner mig ganska nöjd! Förhoppningsvis är det också lite enklare att läsa. Jag lyckades åtgärda ett fel jag haft i flera år, nämligen att det har varit svårt att läsa kommentarer. Ett enkelt <center> på rätt ställe gjorde susen! Så nu ska det inte vara några problem alls, jag är glad faktiskt!

Skriv gärna vad ni tycker om den nya designen!

Det känns ändå rätt bra att vara tillbaka på jobbet efter jullovet. Äntligen får man träffa folk igen! Bor man i en stad där man inte känner någon kan ett jullov kännas rätt långt och ensligt. Dit jag har flyttat nu träffar jag på folk från många fler kulturer än tidigare. Det känns spännande och kul!

På bussen ser jag kvinnor i vackra sjalar. Sjalar med silvertrådar, guldtrådar, paljetter, blommor och vackra färger. Ofta luktar dessa kvinnor speciellt, som en blandning av rökelsekol, tacos (!) och kanel. Exotiskt. Deras kindben är glänsande och deras ögon mörka. De fylliga läpparna kröks i leenden när de träffar vänner på bussen.

De flesta utländska män är välvårdade. De luktar väldigt annorlunda än kvinnorna; kring dem svävar den rena doften av tvål, shampo, parfym. Några grå strån skymtar ofta i det kortklippta svarta håret. Jag tycker om att studera människor.

I skolan. De utländska pojkarna jag träffar ler på ett lite, lite annorlunda sätt. Därför att deras leenden nästan alltid når ögonen. De utstrålar värme, de ler med hela ansiktet! Och trevliga är de, sällan reserverade utan väldigt easy going.

Och min smått nonchalanta elev som plagierade en text strax innan lovet lämnade i dag in en som jag är rätt säker på att han skrivit själv. Det blir nog folk av honom med! Jag blev så glad för hans skull, att han faktiskt tog tag i det efter min konfrontation. Och en annan som har rykte om sig att vara rätt strulig, han gjorde en strålande, oväntad tolkning av ett ordspråk i kombination med en bild. Till slut visade en blyg tjej framfötterna genom att inför hela klassen sammanfatta en text. JAG BLIR SÅ STOLT OCH GLAD!!! Mina ungdomar är fantastiska.

I dag blev jag väldigt raggad på! Eller kanske stalkad, förföljd.

Jag var på väg från jobbet till mataffären men blev hejdad vid bion av ett "Hej, hur är det?" "Det är fint", svarade jag, log lite och gick vidare. Jag tyckte att jag kände igen honom som mannen som log mot mig från en cykel några veckor tidigare. Några minuter senare står jag framför ett skåp med fryst färdigmat och begrundar vad jag ska handla. Då hör jag hans röst bredvid mig igen! Han sa att han ville prata med mig. Jag blev väldigt generad och sa att jag hade bråttom och frågade om det var något speciellt han ville. Här skrattade vi båda väldigt generat. Han svarade att han ville lära känna mig. "Ooookeeeej....?" sa jag prövande och försökte analysera om han menade på ett romantiskt sätt eller om han bara var ovanligt vänskaplig. Då verkade han bli väldigt glad och ta det som ett medgivande: "Åh tack!" svarade han, och sa att han skulle vänta på mig utanför affären tills jag hade handlat färdigt.

Då tog jag till det tunga artilleriet, lyfte vänsterhanden med vigselringen och sa att jag var gift. Bara för att vara på den säkra sidan. Då började han ursäkta sig och nästan krama om mig (underlig reaktion). Även fast det hela var både generande och ovälkommet (och en liten smula creepy) var det ju gulligt på sitt sätt, så jag avslutade med ett "Men tack ändå!"

Det kanske bara var tidiga vårkänslor som spökade?! :D

Jag var korkad nog att sitta framför datorn hela dagen så ikväll fick jag jätteont i huvudet. Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogen. Behövde desperat lite kyla och frisk luft! Nästan så fort jag kommit ut kände jag inget huvudvärk längre.

Det var så vackert ute, snön lyste upp både himmel och jord. Stundtals klev jag på fläckar under snön som var isblanka, men jag höll mig på benen. Det bästa var att det var så tyst, så otroligt lugnt och skönt, fridfullt. Plötsligt upptäckte jag dock ett ljud. Jag stannade, tog av mig kepsen för att kunna höra ordentligt. Små, små droppar i luften, tö?

Fortsatte tills jag kom fram till åkern. Gick över den, skorna sjönk ner i snö och gräs. Log när jag såg spår efter en hare, korsade dem och såg oss gå åt olika håll. Jag satte mig vid gränsen mellan åker och skog på en sten. Jag njöt av stillheten som även lugnade tankarna på insidan. Framför mig bredde landskapet ut sig, mörk himmel mötte ljus himmel, den vita snön den svarta skogen. Satt stilla en lång stund i hopp om att få se en hare. Två gånger tyckte jag mig höra ljud från skogen bakom mig, rörelsen från ett större djur och dess andning, men inget syntes till. Två änder flög skrattade över fältet.

Det kändes lite hälsovådligt att dröja kvar på den kalla stenen så jag reste mig och fann stigen. En stund på stigen fann jag även ett enormt stenblock på en liten höjd som jag var tvungen att kliva bort och undersöka. Gick runt det ett varv och log åt mina spår i snön som bildade en cirkel.

Sista biten hem gick jag mycket sakta, i min egen takt. När man går i stan känns det som att man måste hålla en socialt accepterad jäkla takt, men i skogen tänker jag följa min egen rytm. Och ikväll var den väldigt sakta. När jag såg gatlyktorna stannade jag och tog många djupa andetag. Det kändes som om jag ville lämna kvar min andedräkt, min ande, i skogens tysta rum.

Just nu befinner jag mig i... nej inte chock, men ganska nära. Jag känner mig nollställd. I dag, sista dagen innan lovet, fick jag reda på att jag kanske inte kommer att få behålla mitt vikariat nästa termin. Jag har en avtackningsbukett som bekräftar detta, det var ingen ond dröm. Ända sedan jag sökte tjänsten har det varit fram till påsklovet som har gällt, och nu fattar varken jag eller de andra lärarna vad som har hänt. På måndag ska min arbetslagsledare in till rektorn för att prata om det här, och finns det något som går att göra är jag säker på att hon gör sitt bästa för mig. Hon sa att det ska nog mycket till för att de ska byta ut mig. Men så är det ju detta med folk som har förtur...

Jag trivs så otroligt bra och jag tror att jag har gjort ett bra jobb. Jag vet att lärarna vill ha mig kvar och det känns jättebra. Jag blev varm ända in till själen i dag, eftersom jag fick en kram av varenda nia i min klass innan de försvann för lov. Det hade jag verkligen inte räknat med, jag trodde de var lite för "coola" i den åldern. :) Men som sagt, det gjorde mig otroligt glad. Dessutom tycker jag om dem så otroligt mycket så det var skönt att faktiskt kunna få visa det ordentligt.

Jag hoppas verkligen att jag får se dem igen. :*(

Min julstämning gick åt helskotta.