I många år klädde jag mig nästan bara i svart. Svart, svart, svart. Jag lyssnade på metal, jag älskade vampyrer och studerade ockultism. Fortfarande stämmer mycket av det här in på mig i viss mån, men nu finns det så otroligt mycket mer i mitt liv. Förr var min identitet centrerad kring ett fåtal saker, saker jag kände mig trygg med och som gjorde mig glad. Men det var också saker som hör till ett för länge sen överskridet kapitel i mitt liv. Idag ser jag mig inte alls som samma person längre, och jag blir rejält besvärad när någon försöker putta mig tillbaka i mitt gamla fack. Besvärad, och riktigt sur!

Jag vill nämligen inte bli betraktad som "mystisk", "mörk", "konstig" och dylika ord. Jag gör verkligen mitt bästa för att de inte ska förknippas med mig. Jag gör mitt bästa men sedan råkar jag säga något om mig själv och då klistras orden på mig igen. De slängs efter mig medan jag kämpar med bilden jag vill projicera utåt. För det borde ju inte vara så svårt med tanke på att jag inte ÄR speciellt konstig eller mörk. Inte mer än vem som helst. För tusan, jag blir så irriterad.

Eller är det så att jag i andras ögon - även hos nya bekantskaper - ständigt lyckas avslöja eller utsöndra något som inte är helt socialt accepterat, någon som ständigt måste anmärkas på?

Vilket lördagsnöje (eller kanske nörddagsnöje), jag försöker att lära mig Summer Overture/Requiem for a Dream på keyboard! Satt på övervåningen med laptopen och keyboarden och försökte följa en tutorial på YouTube. Kom lite längre i kväll än första gången jag försökte, så jag är nöjd! Det är ju fruktansvärt roligt att spela, men jag behöver verkligen en ny keyboard, den jag har fick jag när jag fyllde 12... Då tyckte jag om att spela The Rose med tårna utan att titta, men det är en parentes. Trycker man ner för många tangenter samtidigt så hackar ljudet. Och det är bara piano och strings som låter någorlunda okej av de 99 ljud jag har. :P

En annan låt jag försöker lära mig är soundtracket till filmen Lust, Caution. Se den!

Klockan är snart 02.10 men jag ska upp och nöta lite till...! Hoppas ni har en fin helg.

Här är jag igen och jag har överlevt. Men den feberartade mardrömmen jag hade tidigt i går natt tycker jag gott att jag kan skylla på vaccinet... Förutom värken i armen mår jag dock utmärkt. Nåja... ser inte fram emot en ny jobbvecka, mest för att jag inte vet vad jag ska hitta på imorgon. Suck!

Ikväll var jag och maken och såg New Moon på bio. Det var skoj, även fast man var tvungen att stå ut med fnissanden och långa, trånande "Ååååååh!" från småbrudarna så fort en tröja togs av från en vältränad överkropp (ja, det hände mer än en gång). Men filmen följde boken troget och jag visste ju i princip vad jag gav mig in på och hur hög medelåldern skulle vara. :)

Tidigare idag inhandlade vi två nya adventsljusstakar, en amaryllis och lite annat pynt. En kardemummakaka bakade jag också, som vi har mumsat på. Nu lyser det så vackert i vårt lilla pepparkakshus och en tung doft av patcholi svävar i luften. Sängen lockar dock och mina gäspningar växer sig större och större...

Vi får se om jag överlever helgen - i morse vaccinerade jag mig nämligen på min arbetsplats. Jag sa till mina elever efteråt att om jag tuppade av var det inte för att jag skojade denna gång (inför skräcktemat fick jag en kollega att låtsas att hon var avsvimmad/död i klassrummet), utan då skulle de ringa 112. :P Väluppfostrade som de är lovade de naturligtvis att bistå mig med denna tjänst. Men än så länge har jag bara lite ont i armen och hoppas att det stannar vid det. I helgen har jag planerat att julhandla, baka lussekatter och se New Moon på bio, vill inte ligga hemma i feber då!

Nu har det hänt grejer de senaste dagarna. Idag fick jag fylla i en blankett och lämna till rektorn eftersom jag blev hotad av en elev i sexan igår. Totalt oprovocerat, inte så otäckt eftersom han var ganska liten, men oroväckande. Hade även en annan incident med en elev i samma klass. Blir trött på skiten men kollegorna stöttade upp mig jättebra idag. Tack och lov för dem!

I dag stötte jag på en kollega från ett annat arbetslag. Först stod vi och pratade lite allmänt men när vi sedan gick åt samma håll frågade han om mitt halsband. Jag hade på mig en måne jag fått från covenet, och min kollega undrade om det stod för något. Jag svarade lite svävande att jag hade fått det och inte riktigt kunde svara på det. "Du är inte en häxa då?" frågade han och hade jag haft något i munnen just då kanske jag hade spottat ut det av ren förvåning. Jag samlade mig och försökte låta så oberörd jag kunde; "Nej, varför säger du det?" Det visade sig att han hade läst "Brida" av Paolo Coelho och att han hade snappat upp månen och solen som viktiga symboler. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att "Brida" ändå är skönlitterär. Sedan började han berätta om sin kärlek till Coelhos böcker och samtalet övergick i det tills vi skildes åt. My cover is not blown yet. ;)

I dag var jag på teaterträningen för första gången på några veckor. Regissören var där vilket var lite kul. När träningen var slut kom han fram och frågade mig om jag hade spelat teater förut och hur gammal jag var. Det var oväntat och lite kul. Tyvärr fick vi också veta att vi inte får reda på våra roller förrän april... Så lång väntan!!!

Hur det nu är så återkommer vatten på olika sätt i mitt liv. Nu senast dök tanken upp när jag började definiera vilken slags lärare jag är. Jag tror att jag nu börjar hitta ett konsekvent sätt att bemöta elever på som är rätt för just mig. Mitt sätt att vara i klassrummet skulle jag vilja likna vid vatten, vänlig men bestämd. Strömmande vatten har ett mål, en väg, men forcerar inte blockeringar genom att försöka bryta ner dem. Istället finner man en väg runt, men slipar försiktigt ner dess kanter.

Jag tror att man kan komma otroligt långt med ett leende, medbestämmande, empati, förståelse, tilltro, uppmuntran och humor. Man får ingen respekt av eleverna om man brusar upp och exploderar som en kruttunna, skriker och förlorar humöret. Som lärare tycker jag att man bör vara en positivt förebild i den mån det går. Vi lärare måste sprida goda cirklar på vattenytan, för vi är i den positionen att det vi gör faktiskt fortplantar sig och kan nå väldigt många! Precis som vi alla förstås kan påverka vår omgivning på olika sätt. :)

Jag är hemma och är sjuk. Vaknade tidigt på lördagsmorgonen av att halsen värkte och i den stilen har det fortsatt. Kroppen värker även den, till och med mitt tandkött (visdomstand på G, wisdom hurts). Ändå ringde jag för att löneförhandla i dag men hon hade ännu inte hunnit titta på mina betyg och intyg. Lönenivån hon påstod att jag låg på i förra veckan är alldeles för låg, jag måste förhandla upp den! Skulle ringa imorgon igen.

Jag ska försöka ta mig till jobbet imorgon, behöver förbereda inför min ledighet ons, tors, fre. I dag behöver jag dessutom ta mig ner på stan för att lämna två filmer på biblioteket, men jag vet inte om jag pallar! Bara tanken på att sminka mig, sätta i linser, komma ur morgonrocken... nej. På torsdag flyger vi till Turkiet och jag hoppas verkligen att jag mår bättre då.

I fredags fick jag så fint beröm av vår arbetslagsledare att jag var glad hela dagen. Hon var inne en stund på min svensklektion med niorna och sa efteråt att hon aldrig hade sett dem så tysta och uppmärksamma förut. "Sträck på dig!" sa hon och det gör jag. Jag suger åt mig så mycket jag kan av det positiva.

Hmmm jag vill ju inte göra detta till någon form av "lärarblogg" men jag har svårt att stå emot att skriva om mitt jobb!

Imorgon ska jag försöka få mina söta nior att skriva krönikor, får se hur det går. Igår fick jag en liten present av en tjej, en jättevacker origami i form av en gul lilja. Det var gulligt tycker jag, blev väldigt glad.

Första snön föll i dag med! Råkade se ut från fönstret under en lektion och utropade "Titta! Det snöar!" Nästan hela klassen rusade upp för att beskåda de små dalande flingorna. Det är lite magiskt med första snön.

Egentligen får jag säkert inte ens blogga om det här.

I dag har det varit kämpigt; två slagsmål och ett mobbingfall. Jag var borta från en lektion i ungefär en minut och på den tiden hann en kille puckla på en annan så att han fick näsblod. När jag kom tillbaka satt han och grät medan blodet droppade ner på bänken i en stor röd pöl. Killen som slagit höll fortfarande tag i hans tröja. "Släpp honom!" utbrast jag chockad eftersom han stod som förlamad. Några flickor fick springa och hämta papper och som tur var uppenbarade sig en annan lärare som tog ut pojkarna och pratade med dem. Jösses vilken soppa, jag har aldrig varit med om något sådant.

Men värre blev det någon timme senare när det började bankas högt på dörren till lärarrummet. Det var slagsmål i korridoren. Blä, jag orkar inte ens skriva om det. Jag var skakis i hela kroppen när jag kom tillbaka. Det är ju just sådana situationer jag är rädd för, att en knytnäve eller spark ska hamna fel. Jag tycker det är jätteläskigt.

Jag hade mer eller mindre svurit att aldrig jobba på högstadiet. Efter första dagen på jobbet kan jag åtminstone konstatera att jag mycket hellre arbetar på gymnasiet. Stämningen i korridoren är inte direkt upplyftande, eleverna "skoj-bråkar" till den gräns att det är hemskt svårt att se när det är allvar och inte. Oftast garvar de bara, men någon gång kommer det att smälla och då vill jag faktiskt inte vara i närheten. Om jag skulle få en smäll för att jag går emellan tror jag inte att jag skulle ta det så bra, det är något jag är rätt säker på. Men att låta bli att gå emellan är inte ett alternativ, som vuxen måste jag. Man måste göra sig hård, stålsätta sig om det gäller. Det känns inte direkt tryggt faktiskt, jag har aldrig känt så här när jag har varit på gymnasiet.

Första mötet med min mentorsklass gick bra tyckte jag och några namn lyckades jag nog redan sätta. I morgon är första passet i svenska så jag ska mjukstarta med lite "våga-tala-övningar". Det brukar bli kul. Lite klassrumsregler ska vi också cementera.

Mina kollegor är jättetrevliga och verkligen stöttande. Att det funkar med kollegorna på ens jobb är verkligen halva grejen (minst).

Natten till i dag hade jag en sådan urjobbig nervositetsgrej igen, jag kunde knappt sova alls. Jag var inte direkt nervös, men kroppen var på något vis för uppjagad. I natt blir det nog bättre. Nu ska jag lägga mig. Hoppas ni har det bra där ute!

Usch, det märks att man har pluggat länge, länge... Jag har inte fått studiemedel sedan i våras så inga nya pengar har kommit in på kontot utan att min man har överfört från sitt. Jag surfade just in på min internetbank för att se om jag hade råd att köpa jäst, mjöl och toapapper. Haha. Då ser jag att jag har fått in pengar och med stora bokstäver står det "LÖN". Det var något som kändes oerhört bra och som jag nog kan vänja mig vid.

Jo, för jag börjar ju nya jobbet på torsdag, har jag inte sagt det? ;)

Hmmm i går hamnade jag verkligen i ett dilemma. Hela veckan har jag och rektorn på nya skolan haft telefonkontakt om schemakrocken och försökt pussla och ändra. Tyvärr har alltför många klasser berörts av lektionerna i fråga, så schemaläggaren har ansett det omöjligt. De har heller inte hittat någon som kan hoppa in och ta ett pass. Jag sa att då fanns det väl bara ett alternativ kvar och det är att jag säger upp mig från min timanställning. Tyvärr står det i avtalet att jag måste jobba kvar en månad. Det sa han kunde bli problematiskt, men jag sa att jag verkligen ville ha jobbet och att jag skulle prata med min rektor igen.

Jag var nere på arbetsförmedlingen när samtalet kom och jobbcoachen uppmanade mig att skriva ihop ett dokument där jag bad rektorn att lösa mig från min månad och släppa mig med omedelbar verkan. Så det har jag gjort. Jag vet inte hur han kommer reagera och hela grejen känns superjobbig, men jag måste ju tänka på mig själv. Vem vet när ett sådant här jobb dyker upp nästa gång?! Jag vill inte lämna skolan jag jobbar på nu i sticket, men det är ändå bara fyra timmar i veckan.

Jag kunde inte alls sova i natt, jag låg vaken hur länge som helst och var alldeles spänd. Varför måste det bli så? Jag kan verkligen inte slappna av när jag behöver det som mest, min hjärna löper alltid amok och ställer till det. Jag hade behövt lite sömn.

Håll tummarna att allt går vägen.

Jag känner mig faktiskt lite mallig nu och det kan jag nog få unna mig en stund. Jag var på en väldigt snabb intervju i dag (ska på en "riktig" nästa vecka) där jag fick titta på schemat till det nya jobbet. Jag frågade om det var många andra de skulle kalla till intervju, och då svarar de att jag är överst på deras lista och att de bara kommer höra av sig till andra om jag tackar nej! Jag känner mig så smickrad och glad, i princip är jobbet mitt om jag vill ha det!

Och visst vill jag ha det, det är precis de ämnen jag är utbildad i och har ett privat intresse för; svenska och de estetiska. Det är mitt drömjobb även om det bara är 50 %, för då kan jag kanske äntligen få mitt examensarbete färdigt.

Tyvärr blir det schemakrock med min timanställning, så imorgon måste jag prata med min chef och förklara läget. Men 50 % mot 10 % som det är nu... you do the math.

Så nu är jag glad och chockad!!!

Tro det eller ej, men jag ska gå på arbetsintervju imorgon! Och det är inget skitjobb jag har sökt bara för att hålla mig flytande, utan ett svensklärarjobb! Och det verkar så bra, det är ca 50 % och arbete inom en profil om språk och kultur. Det är som hand i handske och jag hoppas att jag kan förmedla det imorgon. Enda lilla minuset är att det är på högstadiet och inte gymnasiet, men vad gör det om resten funkar? Det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra och fantastiskt roligt...

I går fick jag faktiskt oförhappandes ta över en hel lektion i religion. Tror eleverna gillade mig för jag blev bjuden på godis. ;) De var trevliga och skojiga och lite stojiga. :) När jag gick runt på skolan för att leta efter en grupp hittade jag i stället tre killar från en annan klass som vek pappersflygplan. De övertalade mig att vika ett och jag kunde inte låta bli, det såg så roligt ut! Jag skyller på papperet att den inte flög så bra... ;)

Håll tummarna för mig imorgon!!!

I dag har jag träffat "min" första elev. Han var supertrevlig och jag kände verkligen att det var ett bra första möte och att vi fick en bra kontakt! Efter att han hade gått kunde jag inte sluta le, så bra kändes det. Äntligen fick jag komma igång lite på allvar. Efter att jag hade slutat gick jag till biblioteket och fastnade i en jätteintressant bok som hette "Det goda samtalet", om att konstruktivt stödja andra till förändring. Enligt boken fanns det tre steg och jag hade tydligen handlat rätt i det första steget, genom att vara inlyssnande och icke dömande, empatisk, respektfull och varm (det var åtminstone min strävan och jag kände jag lyckades förmedla det). Det som behövs för att börja skapa en bra relation helt enkelt. Jag funderar på att ta med fika nästa gång, det borde väl vinna över pojkstackarn en gång för alla?! ;)

Jag bytte just namn på bloggen till "Wicca and all things awesome". Haha!

Det var dagens vettigaste handling förutom att vara snäll och översätta lite text om runor till engelska. Har haft en skojig diskussion om just runor på ett forum under några dagar och det har verkligen varit stimulerande. Jag älskar att lära mig mer om runor!


Rökstenen

I går när jag gick från teaterträningen spred sig ett leende över mina läppar, gång på gång. Jag kände förväntan som en sprittande känsla i hela kroppen. Varför? Därför att en av deltagarna hade burit ett pentagram. Man kan ju bli glad för mindre, att någon säger sig vara intresserad av mytologi till exempel. ;) Först var jag osäker på vad som hängde kring hennes hals, men senare kunde jag se ordentligt. Jag minns knappt om jag kunde hejda mig själv från att le från öra till öra just då! Varför frågade jag henne inte? För att jag ville dra ut på förväntanskänslan.

Men det fick mig att tänka. Om jag bar ett pentagram, hur många andra wiccaner skulle då ge sig till känna för mig? Nu vet jag ju inte om hon är wiccan, men hur många vuxna människor bär pentagram bara för att det ser tufft ut?! Inte många skulle jag tro. Om den lilla goth-tjejen på teaterträningen hade haft pentagram hade jag väl blivit lite glad men knappast tänkt så mycket mer på det.

Fick ett illavarslande brev från Medborgarskolan om att det var för få sökande till fortsättningskursen i orientalisk dans, därför sköts startdatum upp. Nu hoppas jag bara att den blir av över huvud taget, annars blir jag besviken!!!

I går var jag på jobbet igen. Det känns märkligt att bara åka dit en gång i veckan och missa allt annat som pågår där. Det kändes som att jag fick lite bättre kontakt med arbetskamraterna i alla fall och det var ju trevligt. Har fortfarande inte haft några elever hos mig, men en kom upp för  att diskutera en bok med engelskläraren och då hamnade vi i en diskussion om fantasylitteratur. Jättekul, ge mig fler elever bums! :D I förrgår sökte jag ett svensklärarjobb på 50 %. De borde verkligen anställa mig tycker jag!

Okej, hoppas ni är redo för att tas på en liten rundtur i vårt nya hus!

Vi börjar på bottenvåningen i vardagsrummet. Där kan man se min kära staty av Isis över eldstaden.



Närbild:


Jag gillar verkligen vardagsrummet eftersom det mesta är alldeles nytt. Kuddfodralet till höger har jag dessutom själv sytt av rester från gardinerna. ;)



Vi går från vardagsrummet ut till matrummet. Där hittar vi vår nya, proppfulla bokhylla och min mammas tidigare matbord och stolar.



Och så går vi uppför den fina, vitmålade trappan till övervåningen.

På väg upp står en glad buddhafigur och lite växter.



Längst upp är en jobbhörna, men den är inte så spännande. I stället kan jag visa er musikavdelningen.

I utrymmet bredvid (det finns inga dörrar på övervåningen) står garderober och mitt lilla altare.



Och längst in står sängen.



Jahapp, det är ungefär så jag bor och jag trivs jättebra! :)