För några inlägg sedan skrev jag om att inte veta, att inte ha en klar uppfattning om det gudomliga. Jag börjar nu fundera på om det inte är tätt sammankopplat med att inte ha en klar uppfattning om sig själv, om det sker synkroniserat. Jag vet att jag kan vila någorlunda i min självuppfattning när mitt liv är stabilt, men nu händer det mycket i och med att mina femåriga studier tar slut, jag försöker hitta ett jobb och vi ska flytta långt bort. Då känner jag mig osäker och börjar ifrågasätta mig själv. Det kan i och för sig vara nyttigt, det är inte det. Men jag undrar lite hur mycket vår uppfattning av det gudomliga hänger ihop med vår uppfattning av oss själva? Har vår självbild något att göra med vilka gudomliga aspekter vi knyter an till? Har vår självbild något att göra med hur öppna vi är för det gudomliga (om vi t ex känner oss "värdiga" eller inte)? Är det bara en tillfällighet att min kontakt med det gudomliga är lite "shaky" och dimmig just nu för att det sker många förändringar i mitt liv? Förlorar jag ögonen på det gudomliga när jag förlorar mig själv ur sikte?

För jag försöker verkligen. Jag försöker att lyssna, jag försöker att fråga men får mest ett avlägset skratt eller en viskning tillbaka. Försöker jag för mycket? Det är min erfarenhet att kontakten är som sämst när man behöver den som mest. Är det för att man ska hitta styrkan inom sig? Kommer att tänka på den där texten, varav slutet går något i stil med "När du inte längre såg mina fotspår bredvid dina i sanden, när det bara fanns ett par spår, det var då jag bar dig". Men sannerligen känner man sig inte buren vid sådana tillfällen, man känner bara att man stretar och stretar men bara rör sig några milimeter framåt. Jag har det inte så nu, jag bara tänker tillbaka på tidigare upplevelser.

Jag läste i Vivianne Crowleys "Wicca" ett litet parti som jag kände igen mig i, Spring Goddess Charge:

"Hear then the words of Diana the Moon,
the Bright Virgin.
Changing but unchanging,
my mystery is unanswerable,
but solve ye that mystery.
My nature is unknowable,
but strive to understand me.
Darkness and light are met within me.
I flee from thee, but lure thee on;
I seek for thee, but hide my face;
I speak to thee, but my words are silent."

Absolut de där sista raderna. Åh, jösses. Stanna upp så jag får se dig!

Även om jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, inte riktigt är på det klara med hur jag ska uppfatta det gudomliga, så reagerar jag ändå mot vad jag personligen känner är fel sätt att närma sig. I går satt jag och läste en del i olika wiccaböcker genom Google Books, då jag kom in på boken "The Wicca Handbook" av Eileen Holland. Jag klickade mig till kapitlet om hur man skriver åkallan till Guden och Gudinnan. Där står att Guden och Gudinnan är energi, och att deras olika namn uttalas för att sända ut en viss önskad vibration till universum. De är nycklar som öppnar de korrekta dörrarna och som riktar energi i en bestämd riktning. Det står vidare att de forntida gudomarna (förutom den "Stora Gudinnan, som är universum") är tankeformer. De är alltså skapade av människan. Sedan kommer en mycket förenklad exempellista där Afrodite styr kärlek och sexualitet, Neptunus styr haven etc.

Den religiösa delen av wicca blir helt förlorad här, det talas bara om vad det gudomliga kan göra för oss. Och i sanningens namn känns det som att den tonen genomsyrar de flesta "pop"-wiccaböcker, där fokus ligger på att tjäna pengar. Alla dessa böcker som säljer sig själva genom att vara fulla med "spells" och som ger lösningen på hur du kan förbättra ditt kärleksliv, ekonomi och hälsa. Usch, säger jag bara, usch, usch, USCH!

I dessa böcker blir det gudomliga helt anonymt, "nycklar" för att du ska få det du tror att du vill ha. Det handlar inte längre om andlighet, det är något annat.

Ett av mina favoritcitat lyder: "Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne". Man skulle kunna byta ut "människan" mot "det gudomliga". Att reducera det gudomliga till "energi", "tankeformer" eller "nycklar" låter totalt vanvördigt i mina öron. För mig är det gudomliga mer, det är ett mysterium, ett mysterium man inte kan sätta ord på utan som ytterst måste upplevas. Det existerar inte heller för att ge oss vad vi pekar på, det existerar inte för att tjäna oss.

"Ju mer jag vet, desto mer vet jag att jag inget vet".

Det är så sant som det är sagt. Just nu måste jag veta en massa, för jag känner mig inte säker på någonting. Haha! Jag har säkert berättat det många gånger, men när jag hade studerat wicca i något år trodde jag att jag visste allt. Jag var nitton for crying out loud! Jag trodde självklart att jag kunde starta ett eget coven, att jag kunde skriva berörande ritualer och överse andra människors utveckling. Vilken tur att jag aldrig behövde göra ett sådant magplask. I dag tror jag verkligen inte att jag besitter den förmågan än på långa vägar. Jag är osäker på hur jag ska uppfatta det gudomliga, hur jag ska kommunicera, etc. Nothing is fixed but everything is open.

Men någonstans i mig ringer det en klocka, att det är så här det ska vara just nu.

För när jag inget vet kan jag låta mig hänföras
När jag inget vet är allt stora mysterier
När jag inget vet är jag öppen för nya intryck
När jag inget vet ser jag med oskuldsfulla ögon
När jag inget vet är jag ödmjuk
När jag inget vet övas min tillit

Kanske är det detta som utbildning och kunskap syftar till? Att göra oss ödmjuka, inte kaxiga och egenrättfärdiga. Jag kan inte nog störa mig på folk, vilken väg de än har valt, som tror att de sitter inne på en enda valid sanning och att alla andra har fel. För visst finns det sådana människor även inom wicca.

Jag kommer att tänka på en rad ur "The Charge of the Goddess": Let there be beauty and strength, power and compassion, honor and humility, mirth and reverence within you. Låt där finnas skönhet och styrka, kraft och medkänsla, heder och ödmjukhet, munterhet och vördnad inom dig. Det är egenskaper jag strävar efter.

Jag tror att kunskap raserar våra tidigare föreställningar och bygger upp nya, men de är fortfarande bara föreställningar. Sedan kommer nästa skogsbrand som förkolnar grenarna på vårt visdomsträd och låter nya skott resa sig ur marken. Jag tror att detta fortsätter livet ut, men jag vill också gärna tro att vi rör oss närmare och närmare mitten av en spiral, att våra sinnen inte brinner förgäves. 

Jag började fundera lite över det här med att dras till flera gudomar från olika panteoner. När jag började utöva wicca tänkte jag inte alls på det, utan blandade hejvilt. Självklart kunde Isis och Cernunnos vara med i samma ritual! :) Sedan blev jag tveksam, när jag läste att nej, det kunde de inte. Författare hävdade att det inte var en bra idé att blanda från olika panteoner (men jag kan inte minnas vad de hade för argument, eller om de hade några alls). Då började jag bli lite mer restriktiv. Men borde jag ha blivit det?

Även om jag nu kan tycka att visst, det är oerhört eklektiskt att blanda sådär, så kan jag inte se något enormt fel med det. Whatever floats your boat som jag brukar säga. Dessutom påminner all världens mytologier så mycket om varann, och olika arketyper återfinns inom de flesta. Helt klart har religionsutövare haft kontakt med varandra genom historien och påverkats av varandras mytologiska gestalter. Detta har lett till att vissa gestalter är nästan identiska. Det känns lättare att finna likheter mellan gudar och gudinnor från olika panteoner, än att finna skillnader. Bland gudinnor kopplade till kärlek ser vi till exempel Afrodite, Freja och Ishtar. Och om alla gudar är en gud, och alla gudinnor är en gudinna, vad är då hindret? Är det bara vår önskan om ordning, eller finns det djupare orsaker som jag inte förstår?

Jag fick en fråga i inlägget under, men tyvärr funkade inte adressen och därför svarar jag mycket kort här och hoppas att hon som ställde frågan återkommer. :) Så här skrev hon:

"Jag undrar om du skulle kunna ge mig svar på några frågor. Det är nämnligen så att jag gör ett skolarbete om wicca och jag undrar hur många symboler och tecken finns det eller om de är viktiga och om de behövs både vid ritualer och i vardagen. Eller är det överflödigt?"

Vad jag vet finns det i princip ingen symbol som är helt och hållet wiccansk, de flesta är lånade från annat håll och är ofta mycket gamla. Pentagrammet användes t ex av den grekiske matematikern Pythagora och ankh-korset är från det gamla Egypten. Egentligen är det rätt fantastiskt vilken resa många symboler har gjort, i och med att de har fått bära olika betydelser och använts av så många olika människor i många olika syften. Men nya symboler utvecklas säkert också, även om jag personligen har svårt att skilja dem från de äldre. En gudinnesymbol som kallas "nilgudinnan" trodde jag ett tag var ganska ny, men den visade sig också vara gammal egyptisk. :)

Hur många symboler som används inom wicca går inte att säga, det står såklart fritt till varje utövare att använda vilken symbol han/hon vill. Det finns ju säkert miljontals att välja mellan!

Jag skulle inte vilja påstå att symboler är överflödiga alls. Symboler har haft en mycket framträdande roll och plats under hela mänsklighetens historia. För mig är det lite svårt att sätta fingret exakt på symbolers kraft, men de skapar förstås en känsla av samhörighet än idag. Kanske kan man också påstå att vissa symboler kan upplevas som att de för en närmare det gudomliga, om de används i samband med ritualer.

Vet ni läsare hur det står till med wiccanska symboler? Finns det en som har skapats inom religionen? Hur är det med månfas-symbolen egentligen, varifrån härstammar den?

Igår låg jag och funderade över Blodeuwedd, och varför jag har dragits till henne. Det verkade märkligt, eftersom jag inte har dragits till någon liknande gud eller gudinna innan. Trodde jag!

Jag kom på att det har jag visst. När jag var kring 15 år kände jag en väldigt stark koppling till Loke i nordisk mytologi.

En viktig aspekt har Loke och Blodeuwedd gemensamt, de är igångsättare. De är viktiga för andras utveckling, de är på sätt och vis vägledare till dödsriket. Både Balder och Llew Llaw Gyffes är förknippade med solen och är älskade av de andra gudarna. Blodeuwedd och Loke är mer av outsiders. Det är väldigt svårt att döda både Balder och Llew, eftersom vissa försiktighetsåtgärder har tagits för deras säkerhet. Men vilka är det som får reda på dessa hemligheter? Jo, Blodeuwedd och Loke och de är inte rädda att dra nytta av kunskapen. Men det krävdes för att Balder och Llew skulle ta del av dödsaspekten.

Just ja. Jag hade en ganska fin upplevelse i går natt. Jag kunde inte somna men så kände jag hur jag fångades i den där strömmen som jag har skrivit om en annan gång i samband med meditation. Strömmen förde mig till sjön i skogen. Så fick jag en mer fysisk känsla, det pirrade och vibrerade i hela kroppen och jag fick upp bilder av många olika gudinnor. En stund kände jag hur de alla trängdes inuti mig och det var ganska trångt kan jag lova, men sedan lade sig allt till ro. Pirrandet avtog och det kändes som att krafterna inom mig integrerades och stillade sig.

Vi har alla så mycket inom oss, så många olika sidor, så många masker. Alla gudens och gudinnans aspekter finns där.

Dagen har varit lugn och det gick bra att träffa mormor. Vi sa bara hej och sedan satt vi och fikade på olika platser, så jag behövde inte se henne vilket var skönt. Min farmor hade visst blivit jätteglad för att jag sa att hon såg fin ut. Men hon sa till min man på telefon att jag hade varit lite blek, jobbade jag kanske för hårt? ^^ Hon är så söt, min farmor!

Nu sitter jag och skissar och hämtar inspiration från olika tatueringar på nätet. Jag är nog rätt säker på vad jag vill ha, men jag vill nog ha fler i framtiden också. Pratade med min minsta lillasyster idag som har fem tatueringar. Hon ångrade alla utom två. Å andra sidan började hon när hon var 16 och hon sa att hon inte tänkte då. Men man måste ju stå för det resten av livet tyvärr, oberoende hur mycket eller lite man tänkte. När jag pratade med andra syrran (som går lärling till tatuerare) i telefon ikväll sa hon att hon hade tatuerat sig igen. Motivet hade hon kommit på kvällen innan (!). Hon är väldigt impulsiv, men å andra sidan ångrar hon inga av sina. Nu hade hon gjort två knytnävesstora rosor på axlarna.

Jag som vill göra en tatuering som speglar min religion känner att jag borde vara försiktig. Å ena sidan är det inte säkert att ens religiösa övertygelse är bestående, å andra sidan kan jag verkligen inte se mig själv vika av från den väg jag går nu. Den vägen är skälet till att jag är här. Jag kan inte vika av från vägen, för vägen är jag, det kvittar vart jag går.

Något jag har varit medveten om ganska länge är när jag känner mig som närmast det gudomliga. Jag har upptäckt att det är när jag skapar. När mina händer får forma något, ett föremål eller en text, då känner jag att jag existerar. "Jag skapar, alltså finns jag", för att göra en parafras till Descartes. När jag skapar befinner jag mig i universums mitt, orkanens öga. Allt annat stannar upp, tid betyder ingenting, rum betyder ingenting, jaget betyder ingenting. Jag bara är, och jag är lycklig. Jag tror att det är detta Campbell menade, när han talade om "Follow your bliss". I boken Myternas makt ser jag nu en träffande beskrivning på vad jag just har skrivit:

"MOYERS: Vad händer när man bejakar sin glädje?

CAMPBELL: Man känner lyckan. På medeltiden var lyckans hjul en omtyckt bild som återkom i väldigt många sammanhang. Vi har hjulets nav och den snurrande ytterkanten. Om man är bunden till lyckohjulets kant är man antingen uppe och på väg ner eller nere och på väg upp. Men om man är i navet befinner man sig på samma plats hela tiden. [...] 

MOYERS: Vad ger du oss för råd för att vi ska finna denna källa till evigt liv, denna glädje som finns så nära?

CAMPBELL: Vi upplever ju ständigt saker som ibland ger en känsla av att veta var vår glädje är. Håll fast den känslan. Ingen kan tala om hur du kommer att uppleva det. Man måste lära sig att känna igen sina egna djup."


I vilka sammanhang bejakar du din glädje? Skriv gärna och berätta!

I går fick jag förnyad inspiration till att fortsätta skriva på mitt bok-projekt. Om det i slutändan verkligen kommer att bli en hel bok eller ej får vi väl se, just nu känns det ofattbart att jag skulle klara av att skriva så mycket. Men vad tusan, det är roligt att ha ett långtgående projekt och jag lär mig så mycket av att skriva. Jag har just klarat av det första kapitlet så det känns som en liten, liten seger. De flesta andra kapitlen är redan planerade, så egentligen handlar det bara om att skriva ner allt. Jag siktar mot att det helt enkelt ska vara en inspirationsbok kring årshjulet, med fakta, tips och egna upplevelser. Jag försöker bara att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa, en bok som också innehåller berättelser och poesi, som kan läsas med hjärtat likväl som hjärnan. Äsch, hur det än går så har jag roligt medan jag knåpar! :)

Cirkeln är mystisk; tom och full på samma gång, eller kanske vid olika tillfällen? Ett eget kosmos, eller ett kosmos bland många andra. En cirkel kan hålla inne, eller stänga ute. Inkluderande, exkluderande. I cirkeln kan alla se varandra, möta varandras blickar, inget som skymmer. Alla är på samma nivå, alla jämlika, ingen utanför. Cirkeln samlar upp ljud, impulser, och alla märks, alla spelar roll.