Jag har nu gjort två försök att undersöka Farrar och Bones kosmologi genom meditation; i går och i dag. Jag har bara sett det som experiment, för att se vad som händer och vad jag uppfattar.

I går tänkte jag genom Vattnets sfär ta mig vidare till Underjorden. Men hur det nu gick till kom jag till Jordens sfär i stället, till min förvåning. Det kändes lite som att någon tänkte "Nu ska du inte vara kaxig och tro att du kan resa här hur du vill." Men det kanske bara är min fantasi. Jag träffade hur som helst ett väsen där som verkade vara en guide, och jag lovade att jag skulle återkomma.

Mitt försök i dag gick inte alls bra. Jag fick aldrig till någon skärpa i mina syner, ingen fokusering. Allt kändes bara fel. Jag försökte resa upp, en väg jag inte är så van vid. Först försökte jag resa via ett träd, sedan ett berg. Men nej, det ville sig inte, så jag släppte taget och svävade lite fram och tillbaka tills jag hamnade i ett väldigt avslappnat tillstånd. Det gränsade verkligen till sömn. Plötsligt (det var verkligen inte mitt medvetna jag som skapade de bilderna) såg jag framför mig en bok, som jag skrev i med rött bläck. "Come to me" skrev jag samtidigt som jag hade bilden av en kvinna (men inget speciellt utseende) framför mig. "Jaha, nu har jag kallat någon till mig!" var min första reaktion på detta, för det kändes precis som en stor energi som rörde sig från mig till henne.

Har ni varit med om något liknande? Jag undrar varför jag skrev på engelska i boken. Och jag undrar hur jag skulle reagera om en signifikant kvinna helt plötsligt skulle dyka upp i mitt liv! ;)

Jag fick just en insikt. Jag gick hem från teatern, där vi hade talat och gjort övningar om personlighetstyper. Av någon anledning började jag viskande repetera åkallan av riktningarna. Det var som att arbetet med mitt inre hade gjort mig mer inriktad mot andlighet. Och då slog det mig:

När jag är i kontakt med mitt inre, mitt väsen, är jag även i kontakt med det gudomliga. När jag utforskar mig själv, utforskar jag samtidigt det gudomliga. Det var som något jag hörde tidigare i dag: Ögat som du betraktar Gud med, är samma öga som Gud betraktar dig med".

När jag riktar blicken mot mig själv, riktar jag samtidigt blicken mot det gudomliga. Jag är allt och alltet är jag, världen i ett sandkorn.

Jag tror att det kan vara därför som jag har känt mig som mest i kontakt med det gudomliga när jag har målat. Förr har jag tänkt att det berodde på den skapande kraften, men nu har jag tänkt om. Jag tror att det är för att jag går upp i mitt inre, jag bearbetar tankar och känslor och inte minst jobbar jag med symboler.

Kanske den gamla grekiska uppmaningen på templets vägg: "Känn dig själv", egentligen skulle vara "Känn dig själv - så känner du Gud"?

Ja, min skulptur är nu färdig och det var gudinnan Blodeuwedd som var "modell"! Det känns lite nervöst eftersom jag är väldigt ovan, men jag gjorde en video där jag visar skulpturen och berättar om myten rörande Blodeuwedd, samt tankar kring den. Hoppas ni gillar! :-S

I kväll hände en sak som förvånade mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Jag skulle gå ner på stan för att fika med en väldigt ytlig bekant (äh ja, de flesta i den här staden är rätt ytligt bekanta för mig än!). Det visade sig dock att det enda stället som har långöppet var abbonerat för kvällen, så jag föreslog att vi skulle köpa lite fika och åka hem till mig i stället. Sagt och gjort, bullar inköptes.

När vi kom in här hemma upptäckte jag att mitt exemplar av Progressive Witchcraft låg fullt synlig på en soffkudde. Jag tog den och lade den upp och ned på soffbordet i stället.

Jag tänkte inte innan jag gjorde det. Jag fick panik. Jag önskar att jag hade låtit boken vara, att jag hade stått för min tro på ett annat sätt, tagit diskussionen om den ens hade kommit upp. Nu smusslades min tro undan, behandlades som om jag skämdes för den. Det gör jag ju inte! Eller...? Sedan jag klev in i kvastskrubben igen har jag blivit så van att dölja min tro, aldrig prata om den, till och med förneka den... Är det så jag vill ha det? Jag börjar mer och mer tvivla på det, jag är trött på det!

Jag har äntligen, äntligen börjat läsa boken "Progressive Witchcraft" av Janet Farrar och Gavin Bone. Jag tror att jag skickade efter den för ungefär ett år sedan men jag har bara bläddrat lite i den innan jag ska sova. I dag har jag dock läst på riktigt och är glad att jag äntligen tog tag i det. Vad som är så positivt med boken är att den är skriven av två personer med lång erfarenhet, som vågar utmana gamla (förlegade?) tankar och som delar med sig av sina personliga erfarenheter. Det är mycket intressant läsning!

Det var faktiskt länge sedan jag läste någon wiccabok nu, länge sedan jag hade lusten och drivet. Den senaste tiden har varit mer inriktad på praktiskt arbete, att göra. Men när jag återvänder till läsningen och det teoretiska, märker jag hur beroende de är av varandra, att de verkligen befruktar varandra. Teori och praktik...

Nu är vi inne i september igen, och som alltid runt den här tiden börjar jag tänka på min självdedikering som ägde rum den 17:e. I år är det sju år sedan, och då hade jag redan studerat wicca i ett år. Åren går och man funderar, som sagt. Man tänker på var man började, vägen hit och var man är just nu. Var trodde man att man skulle vara? Jag trodde att allt skulle gå så fort, att vid det här laget skulle jag vara någon slags superprästinna. Vad då för superprästinna?! Det fungerar inte så, vägen är inte snabb och spikrak. Och jag blir nog aldrig en sådan superprästinna som jag fantiserade om, haha! Men jag kan sträva, sträva efter kunskap, kraft, medkänsla och kärlek. Sträva efter mina ideal. På vägen dit ramlar jag säkert massa gånger, sårar andra, gör mig själv besviken... Men jag ska resa mig och fortsätta, för det här är vägen jag har valt och den tänker jag fortsätta på. Inte av princip, utan av kärlek och glädje.

Jag älskar vägen jag vandrar på, även om jag inte tar mig fram så snabbt, även om den slingrar. Vägen lyser ändå i mitt inre.

"This is the Craft of the Wise, not the craft of the nice"

Så lyder ett citat jag har stött på några gånger på forum. Och yes indeed, jag håller med.

Att vara en sockersöt ja-sägare verkar dock vara ett karaktärsdrag som hyllas i wiccas forumvärld. För man kan ju knappt vara en "riktig wiccan" om man inte håller med om vad majoriteten säger eller om man upplevs som intolerant, eller? En riktig wiccan skadar ju ingen... Betyder det att man aldrig får diskutera eller säga vad man tycker, om det innebär att man inte håller med, att man kanske till och med sårar någons känslor?

Jag tror inte det är vad Rådet (Gör vad du vill så länge det inte skadar någon) menar, men det är förstås upp till alla att tolka orden som man behagar. Men frågan är om min intention (t.ex. att diskutera och/eller försöka förstå något jag upplever som felaktigt) på något vis helgar utgången, dvs att någon skulle bli sårad? Kanske skulle personen ha upplevt ett ännu större obehag i framtiden om diskussionen inte hade kommit upp nu? Nu säger jag inte att jag alltid har rätt i en diskussion bara för att jag upplever att så är fallet. ;P Men i en sådan "tvistefråga" borde utgången antingen bli att jag övertygar med mina argument eller att jag blir övertygad av den andra personens argument eller att vi kommer överens om att vi inte är överens. Ingen borde behöva bli sårad. Men tyvärr händer det ändå.

Jag har också befunnit mig i andra änden av en sådan diskussion, flera gånger. Och jag är glad att jag har varit det, att folk vågade ifrågasätta mig, utmana mig, för då växte jag. Jag insåg oftast att jag behövde veta mer, och jag studerade vidare. Inte kastade jag in handduken för det och inte tog jag på mig någon offerroll. Det kommer alltid att finnas människor som vet mer, eller som har ett annat synsätt. Det är det som är stimulerande. Visserligen kände jag mig generad och lite dum när det hände, men jag fick ta det. För vi gör ju misstag, vi ställer knasiga frågor och vi gör konstiga antaganden, det är en del i att utvecklas och något vi borde omfamna mer.

Så ni där ute, var inte så rädda för att utmana varandra (och glöm inte mig!!!), men gör det med respekt i botten. Respekt för den andres väg, men också för din egen. Överge inte dina ideal om de skulle råka bli obekväma. Bli inte en mesig ja-sägare utan var sann mot dina egentliga åsikter och tankar, så gör du kanske till och med någon en stor tjänst då och då. Men räkna inte med att bli tackad på en gång. ;)



(PS. En liten disclaimer: Det finns dock forum där det är högt i tak men som har en väldigt trevlig ton. Svenska Wicca är ett av dem, Wiccan Together likaså. Men ibland uppstår tendenser åt alla möjliga håll, som det gör när människor samlas. DS.)

Jag känner mig så dum efter i går; på en loppis gick jag förbi en jättevacker staty av Afrodite! Den var ca 25 cm hög och såg ut att vara karvad ur ett horn. Dessutom var den riktigt billig. Varför gick jag förbi?! Nästa vecka ska jag se om den inte är kvar, jag skulle vilja ställa den på en fin plats i trädgården.

När jag kom hem tog jag mig en funderare över varför jag inte hade köpt statyn. Jag kom fram till att jag aldrig har dragits till Afrodite, så vad skulle jag göra med en staty av henne? Fick upp en liknelse i huvudet, att om jag kör en Volvo och hittar reservdelar till en Toyota så går jag väl inte och köper dem? Å andra sidan är jag alltid öppen för nya bekantskaper. ;) Kanske har hon något att säga mig?

Vad kopplar ni ihop med Afrodite? Förutom den mest basala informationen om henne.

I dag kom ett informationsblad från den lokala kyrkan som innehöll deras programutbud. Det var en hel drös med föreläsningar kring allt från kristendomens historia till prästens uppdrag. Avundsjuk blev jag i alla fall. Man upplevde verkligen när man läste att här, här fanns en lång tradition och otroligt mycket att studera: och folk som kunde lära ut! Det fanns så mycket att ta del av, så många olika aspekter av religionen. Tänk om wicca någon dag kunde hamna där? Men som vanligt kan man fråga sig om det ens är önskvärt.

Men just nu är jag trött på att tänka så, jag vill lätt kunna ta del av folks erfarenheter, tankar och kunskap. Gah, jag är trött och ska lägga mig. Kanske kan jag utveckla dessa tankar när jag kan tänka klart igen. God natt.

Wicca är knepigt, riktigt knepigt. För alla inblandade. Det är ingen lätt match att ge sig in i, av många anledningar. Du kämpar för att ta dig in på spelplanen, du har stått och övat på att skjuta mål i din ensamhet och nu känner du dig redo. Du är peppad! När du väl beträder det heliga gräser hojtar någon jävel "Men vem fan är du? Du har ju balettskor på dig, du kan väl inte spela fotboll heller!"

Pinsamt!

Och för de stackarna som har spelat fotboll länge, som har sprungit runt i leran, svettats och kanske till och med lyckats pricka in ett och annat mål. Här kommer någon injoggandes med glittrande, förväntansfulla ögon, i balettskor! Föreställ er frustrationen över det uppenbara (med de där skorna kommer hon att halka i leran) och den ännu större frustrationen när hon svarar "Att spela fotboll i balettskor är något nytt, många gör det nu för tiden och det finns ingen regel som säger att jag inte får! Det kallas evolution!" Svaret får dig att dra efter andan. Du vet att det inte är praktiskt, du vet att det är en skamfläck på fotbollens långa (nåväl) och fina tradition och ett hån mot de många skickliga fotbollsspelare som en gång intagit planen. Men det finns inget du kan göra åt det.

Ellen Cannon Reed skrev "I grit my teeth because there´s very little else I can do." Det finns ingen som kan säga "Så här är wicca", eller "Så här är en wiccan". Även om det finns punkter man förr har tyckt är centrala räcker det egentligen med att majoriteten inte håller med för att de inte ska vara gångbara längre. "Nähej, men okej då, då har vi alltså tagit ett steg ifrån det." Det suger.

Jag vill inte att wicca ska bli en urvattnad DIY-religion, men ordet wicca och vad det står för är förlorad, till och med på mig. För inte utövar jag wicca som på 50-talet. Det har jag aldrig haft möjlighet till.

Jag gör så gott jag kan, det gör vi kanske alla. Det bästa rådet jag har fått i denna fråga är att skita i vad andra gör och fokusera på sig själv. Låt andra kalla sig vad de vill, göra vad de vill, jag vet ändå vem jag är och vad jag vill att min religion ska vara.

För någon vecka sedan på bussen kom jag och maken på något sätt in på vad som är centralt i wicca. Det handlade nog om att min man inte tyckte att det fanns något sammanhållande, vilket jag inte höll med om. Vad är det då som de allra, allra flesta kan skriva under på? Jag tror att det är följande:


* Det gudomliga ses som tudelat; en Gud och en Gudinna. Synen på dem varierar dock, liksom namn.


* Det gudomliga är immanent, vilket gör naturen besjälad och en manifestation av Guden och Gudinnan. Det innebär förstås också att det gudomliga finns inom oss, vilket ger en väldigt positiv syn på människan. Om det gudomliga finns i naturen måste vi förstås också vårda den.


* Åtta gemensamma högtider. Yule, Imbolc, Ostara, Beltane, Litha, Lughnasadh, Mabon och Samhain. Ibland förekommer en liten variation av namnen samt att vissa traditioner inte firar alla högtiderna.


* Rådet "Gör vad du vill så länge det inte skadar någon" (inklusive dig själv)


* Den religiösa liturgin. Ett visst mönster för wiccas ritualer finns utarbetat. Jag vet inte hur väl andra följer den, men den beskrivs väldigt konsekvent i litteraturen.

With a cup of coffee beside me, perhaps I can write a few lines and try to clear my mind about something.

Earlier this week I was on the chat and shared in a conversation on Fate. One person who was very keen on the concept, believed that all magic is a vice because it tries to change the unchangable, and that free will really doesn´t work. If something is meant to be there is nothing we can do to switch to another path. The only thing we can do is to accept wherever Fate takes us and have a positive outlook on life.

To me, this message is very disheartening. I kinda have a mental image, that surrounding us in every instance are a number of possible futures. Each time you make a choice, these possible outcomes change a little, leaving your future in a constant state of flux. I think that most of us agree that flowing energy is good energy, you don´t want to become passive or apathetic when it comes to living. Your free will is of vital importance here. To have the insight to know your own True Will, being able to imagine where you want your life to go, and to dare act.

Then it struck me like a lightning arrow - What if your Fate is the same thing as your True Will?! A defenition of a person´s True Will (by Ellie Crystal) is:

"A single overall motivation for their existence. The Law of Thelema mandates that each person follow their True Will to attain fulfillment in life and freedom from restriction of their nature."

By conducting your free will in order to follow your True Will (which it should serve instead of the ego), sometimes means to break away from something that is expected of you. It can be social rules, cultural norms or a career that´s chosen for you by your parents. This is intimately connected to the saying of American mythologist Joseph Campbell: "Follow your bliss". Always follow what from the core is making you happy and sets you in the centre of your life.

Both Fate and True Will lead you to where you´re meant to be, but perhaps only if you pay attention. It requires Insight, Imagination and Courage. Therefore it´s not inevitable. I´m starting to believe that Fate is incorporated in a person´s True Will. Like ebb and flow of the ocean, but at the same time related to something even greater; the gravity of the Moon.

Jag förstår mig verkligen inte på somliga wiccaner (läs amerikanska wiccaner). För ett tag sedan såg jag en video på YouTube där man fick se en intervju med en wiccansk präst som bar prästkrage. För att inte tala om Correllian (som vissa kallar en tradition inom wicca, men som inte verkar stamma ur wicca alls och dessutom har en alldeles egen tideräkning!), vars dräkter påminner om kristna. Jag förstår inte varför man vill använda kristna liturgiska klädnader!

Nu senast såg jag en annan rolig grej. En kvinna på ett forum som på flera bilder stod leende utspökad i dels en mörkblå mantel, dels en morgonrocksliknande, grön dräkt med keltiskt mönster (inomhusblixten var väldigt omystisk måste jag säga). Armarna var öppnade i en riktig "gudinne-gest". Och pricken över i:et: på altaret stod en behållare "Holy Water" med ett tjusigt guldkors på.

Gott nytt år!

I går pratade jag med min mamma i telefon och vi kom in på ämnet vänner. Jag har haft svårt att finna vänner att umgås med i denna nya stad och jag berättade för mamma att jag hade sökt efter folk på wicca-forum. Då svarade hon med denna replik: "Ja men du kanske skulle söka efter "vanliga" människor också?" Så där hör ni mina wiccanska vänner, tyvärr måste jag meddela att ingen av oss tillhör det "vanliga" människosläktet. :P

Är det på något vis svårt att föreställa sig att det vore rätt skönt för en wiccan att ha andra wiccaner som vänner? Vad det innebär att kunna vara öppen med sin religion på en gång utan att slippa förklara sig? Vad det innebär att kunna diskutera saker som rör ens religion med någon som kanske har upplevt samma sak? Vad bara denna enkla form av förståelse innebär för någon som tillhör en "minoritet"? Det betyder massor. Punkt.

Jag kom bara att tänka på det faktum att det är så lätt att rapa upp åsikter och fakta utan att tänka, även när det kommer till wicca. Om jag inte tänkte (och tvivlade) kunde jag lätt berätta massa saker som skulle vara helt meningslösa eftersom jag inte skulle ha reflekterat över dem. Det tar tid och energi att reflektera, det är inget man gör i en handvändning. När man börjar läsa om wicca får man väldigt mycket (men oftast ganska ytlig) information väldigt snabbt. Det tar tid att sortera och bilda sig en egen uppfattning utifrån en del ganska motstridiga fakta.

Men om man tar allt bokstavligt, tar allt som sanning, då kanske man plötsligt får för sig att man vet massor. För det är ju rätt lätt att upprepa vad någon annan har skrivit eller sagt, om man har någorlunda gott minne. Utan att egentligen tillägna sig någon verklig kunskap. För vad är kunskap? Därom tvistar de lärde i Lund. Förmodligen något som är till någon nytta, något man kan använda. För annars är det bara onödig information, och vem blir lycklig av det?

Därför måste vi börja reflektera, ifrågasätta och dra lärdom av det vi upplevelser, läser och hör. På så vis blir kunskapen levande och vi lär oss kanske faktiskt något i ordets rätta bemärkelse. Var ingen nickedocka! Tänk själv, och dela med dig av dina tankar till andra. Låt oss hjälpa varandra framåt i våra resonemang och idéer, låt oss stärka varandra, för allas vårt bästa.