Förslag på kriterier för att kalla sig wiccan

Skriver nu från vackra Sörmland. Min pollenallergi har blossat ut och jag snörvlar som om det vore januari. Varken tabletter eller allerginässpray fungerar!

Läser med spänning i Ellen Cannon Reeds "The Heart of Wicca". Jag är näääästan halvvägs och tycker den är jättebra. Den är så personligt skriven och det tycker jag om, hon vågar ta ställning för saker hon känner starkt för och har goda argument för. Det märks att när hon skriver, öser hon ur sin egen erfarenhets källa. Fler sådana böcker skulle jag vilja läsa! Om ni har förslag får ni gärna dela med er.

Ibland när jag läser, upplever jag aha-känslor, känslor som tyvärr är snabbt övergående och inte kan fångas i ord. Plötsligt sätts några pusselbitar ihop och man upptäcker ett nytt samband. Det är så frustrerande att tanken inte stannar länge nog för att lämna ett varaktigt medvetet avtryck!

På ett forum jag skriver på kom det upp den vanliga kontroversiella (men intressanta) diskussionen om solitär vs coven och rätten att kalla sig wiccan. Jag funderar på vilka kriterier jag själv skulle sätta upp på att kalla sig wiccan, om det av någon outgrundlig anledning nu var så att jag fick bestämma. ;) Jag skulle inte kräva coveninitiering, men däremot andra saker. Kanske är det dessa saker jag upplever hör till om man är solitär prästinna/präst inom wicca.

DEN SOM KALLAR SIG WICCAN:

- strävar i sitt utövande efter ständig förbättring och inser att man aldrig blir fullärd.
- sätter egna standards för sig själv och strävar medvetet mot självutveckling.
- försöker medvetet att införliva sin tro i vardagslivet.
- har en personlig relation till Guden och Gudinnan som går utöver boklig fakta.
- utför inga tomma religiösa handlingar bara för att det står i en bok, alltså handlingar man inte förstår eller som saknar anknytning till ens personliga utövande.
- har vigt sitt liv åt Guden och Gudinnan och försöker att ta reda på vad det betyder både på en andlig och vardaglig nivå, samt gör sitt bästa för att leva upp till detta.
- använder sig övervägande av den wiccanska liturgi som har utkristalliserats.
- firar de åtta högtiderna, eller de högtider som känns meningsfulla för ens eget praktiserande.
- känner till de stora dragen i wiccas historia och några nyckelpersoner.
- intresserar sig för wiccas utveckling, tar del av böcker och annan media, samt är bekant med några inflytelserika författare eller medlemmar av wiccas "community".
- den som kallar sig wiccan offentligt funderar noga över hur ens handlingar påverkar en privat och wiccas anseende i stort.


Det finns förmodligen många områden jag har glömt, det här var bara några saker jag kom att tänka på, saker jag själv tycker är viktiga. Somliga kanske tycker att det är mycket begärt, men varför skulle det vara det? Det här är inget fritidsaktivitet som att spela fotboll eller samla på stenar, det här är en andlig väg, en religion.

Jag skulle gärna höra era tankar kring detta. Jag skriver igen att det här bara är mina förslag på kriterier.

Polkagrisar

Just nu är jag glad, för jag fick två saltlakrits-polkagrisar av en kompis i dag. Det var himla snällt och mycket gott!

Tack för alla snälla kommentarer, det värmer. Som ni ser är jag hemma och hel, men mycket mer än så orkar jag inte berätta. Det har varit lite berg-och-dalbana några dagar. Jag är trött och imorgon ska vi åka till Sörmland för att hälsa på min mans familj. Får se om jag skriver något under tiden vi är där, annars återkommer jag på tisdag eller onsdag.

Kram på er!


Ceriadwens "fieldtrip"

Sitter här och äter frukost. Eller jag kämpar för att få i mig något. Jag har knappt sovit i natt, utan bara legat och oroat mig och mentalt hakat upp mig på inbillade saker (vad sjukt det är när det händer!). När jag inte har sovit är det svårt att äta, jag mår illa. 

I dag ska jag åka på arbetsintervjun. Ca 3,5 timmar tåg och buss, det känns rätt knäppt egentligen. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet längre, om jag är up for the challenge. Jag måste på några veckor i så fall sätta mig in i ett helt nytt ämne. Men biljetterna är betalda och går inte att få åter. Precis som P sa får jag väl se det som en "fieldtrip". Och det är ju inte någon panik om jag inte får jobbet. Men om jag får det...

Två minuter innan väckarklockan ringde drömde jag att jag redan hade farit, träffat rektorn och åkt hem. Åh så lycklig jag var och så arg jag blev då det var precis tvärt om: det hade just börjat. :P Håll gärna några tummar för mig där ute.

Rädsla

Det är jobbigt att vara jag. Jag blir så rädd när jag bli rädd. Räddast blir jag vid tanken på att inte räcka till, inte duga, inte vara bra nog. Att göra andra besvikna, och mig själv. När rädslan kommer krypande känner jag hur jag krymper och blir mindre och mindre. Jag blir ett litet barn igen och inte alls den utåtriktade, självsäkra kvinna jag vill vara. Fasaden rämnar. Innerst inne, så otroligt liten.


Textillärare?

Vad tysta ni är! Ingen som kommenterar längre, jag får hoppas att ni njuter av vädret i stället. :)

I går blev åter en sen natt, i säng vid 03.00 och läsning till 04.00. Jobbade stenhårt med uppsatsen mellan 00.00-03.00. Haha, alla har vi våra rytmer. Men då hade det onda i ryggen gått över som jag numera får på grund av för mycket stillasittande. Men man har ju liksom inget val när man läser och skriver, läser och skriver... Jag är sur på de två personerna inom kursen (varav en kursansvarig) som fortfarande inte har svarat på mitt mail med frågor. Men kanske har de semester?

I förmiddags kom min älskling hem igen! Jag är så glad. Jag mötte honom på stationen och så gick vi och fikade en stor morgonfika. :) Sedan gick vi till arbetsförmedlingen för att anmäla arbetslösheten och skriva in oss. För P´s del gäller ju bara arbetslösheten i ca två månader. Jag däremot fick sitta och fylla i massa uppgifter på deras sida. Handläggaren förvånade mig med att upprepade gånger säga att han trodde att jag hade goda möjligheter att få jobb. Kul att höra! Jag vet inte om han syftade på min utbildning eller min allmänt trevliga person. ;P Självförtroendet fick sig en lite boost efteråt faktiskt.

P berättade att han hade pratat med rektorn på skolan och berättat om mig och frågat om de hade några lediga tjänster kvar. Den tjänsten som kunde vara av intresse var en textillärartjänst på 50 %, men rektorn tyckte det lät som att de kunde få nytta av mig även inom andra områden. De hade kultur- och musikinriktning. Så när vi kom hem ringde jag upp honom och presenterade mig. Han sa direkt att han ville träffa mig för en intervju! Så jag ska dit redan på måndag. Jösses vad spännande och nervöst. Jag köpte biljetter dit och hem för 1100 kronor... Det är ju värt det om jag får jobbet...

Nu är jag på intet sätt utbildad textillärare, men jag har läst några poäng slöjd på universitetsnivå och jag har haft ungdomspraktik hos en slöjdlärare. Jag kan väl inte så många tekniker heller, men efter att ha läst kursplanen har jag ändå många tankar och idéer. Jag tror att jag skulle kunna göra det intressant om jag fick göra det på mitt sätt. Jag hoppas att jag får chansen att prova!

Fler böcker

Det känns lite som att mitt liv kretsar kring böcker och texter nu. :) För det första håller jag på med delen om "tidigare forskning" i min uppsats, vilket inkluderar mängder av lästa (nåväl, översiktligt lästa) böcker och artiklar. Logik är inte en jättestark sida hos mig så just nu har jag svårt att strukturera upp allt innehåll. Rubriker är min värsta fiende för tillfället! Min favorit är "Vidgade vägar in i texter". Haha! Lite poetiska alliterationer är aldrig fel i ett för övrigt strikt akademiskt språk.

I dag kom också boken jag har väntat på, "The Heart of Wicca". Yey! När jag ska hinna läsa den är en annan fråga, jag får nog skjuta upp det ett tag.

I går lånade jag en bok på bibblan som jag ska väva in i uppsatsen; "Skolan och den radikala estetiken". I den hittade jag faktiskt en begrepp som beskriver mig som lärare, jag är en kulturpedagogisk lärare. Det kanske låter fånigt, men nu känner jag att jag har fått en identitet.

Som ni märker sitter jag mest och babblar just nu. Jag borde gå och handla och röra lite på mig för jag har suttit och jobbat hela dagen. Duktigt för att vara jag. Jobbat och druckit kaffe. Nej, nu måste jag nog gå ut en sväng.

Missa inte Miss Marple på tv ikväll. Själv ska jag göra scones!

En ritualdröm, igen

Jag hade skrivit ett långt inlägg, men det försvann så ni får smulor här.


Först hade jag en dröm om ormar, som jag fick av min man. De växte tills jag inte ville ha dem i huset och han gick med på att hjälpa mig ha ihjäl dem. Han höll den ena ormen medan jag försökte dela den med händerna. Jag försökte köra in mina naglar i mitten av ormen men jag fick inte itu den. Usch och fy.


Sedan drömde jag att massa människor hade samlats på en stor gård ute på landet för en ritual. Jag fick vara i vardagsrummet tillsammans med några få andra kvinnor, vi var nog inte fler än fyra-fem. En vän till mig var där och höll upp en tavla. Den var gjord av silvertråd mot en svart bakgrund. Hon frågade vad jag såg. Jag sa att jag såg en katt i mitten, fast figuren hade en helt annan form. Jag ändrade mig efter ett ögonblick och sa att det var ett spindelnät. Resten av tavlan bestod också av ett nät. Som en cirkel i en cirkel. I en cirkel, om man räknar oss som var närvarande i rummet.


Sedan hörde vi en röst bakom oss, som sa att vi skulle vara tysta, luta oss tillbaka och blunda. Det var översteprästinnan. Jag blundade och kände doften av rökelse tränga igenom till mina sinnen. Det var väldigt suggestivt när jag hörde hennes djupa röst. Hon sa att den som var kallad skulle resa sig. Jag ville så gärna att det skulle vara jag, att jag skulle få följa med henne ut från rummet, men jag visste att så inte var fallet. Jag kände som en självklarhet att det inte var mig det gällde den här gången. När jag åter slog upp ögonen var min vän borta. Översteprästinnan stod i rummet och sa något i stil med "Döttrar, följ mig". Vi gick ut från rummet och gick för att ta på oss badkläder, av vilket jag kunde sluta mig till att resten av ritualen involverade vatten. Men tyvärr vaknade

jag.


Full fart

Oj, vad jag har flängt runt i dag känner jag! I går gjorde jag ingenting, jag var bara så ledsen för att min man åkte och skulle vara borta tills på torsdag (nej, jag fixar inte det där med ensamhet så bra). Men i dag har jag ätit lunch med min pappa, diskat, dammsugit och kastat sopor, glas och tidningar och varit på biblioteket och lämnat och lånat böcker. Jag skulle egentligen ha gått till en second hand och lämnat in alla kläder och böcker som jag har rensat ut, men jag fick ingen bärhjälp. Det är alldeles för mycket för att ta själv, så jag inväntar väl hjälp då.

Nej, nu ska jag väl ta och fortsätta mitt skrivande. Förhoppningsvis kan jag återkomma ikväll med ett roligare inlägg.

Sorgligt

Jag är bäst! I går drack jag lite för mycket kaffe och blev rastlös framåt natten. Jag plockade ut alla garderober och lådor en i taget och rensade bland mina kläder. Det blev en påse att slänga och tre att ge bort. Man skulle kunna tro att det skulle se rätt urplockat ut i garderoberna nu men det gör det inte. Jösses vad mycket kläder jag hade som jag inte använde för att de var för små eller för stora. Jag vill bara rensa bland alla mina grejer nu, det är så skönt att göra sig av med saker.

I morse kom ett telefonsamtal som var väldigt tråkigt. En ytlig bekant till oss hade tagit sitt liv i fredags. Det var vår basist som ringde och det var en av hans bästa vänner och en annan bekants pojkvän, så det känns sorgligt. Vi träffade honom för bara några veckor sedan så det känns en smula overkligt. Dessutom var han så ung. Riktigt tragiskt...

Väven

Syster, ett tag vandrar vi sida vid sida
Vi går på samma väg men avviker ibland åt olika håll
Som en intrikat väv går vi in och ut ur varandra
som trådar, olika färger men i samma väv
tillsammans väver vi över tid och rum

Under marken går vår väv
I det djupaste mörka, fuktiga
Larver, gråsten och ruttnande löv
läggs till vårt stilla värv

Över himlen höljs vår väv
fångar stjärnor som ett nät
Nattens färger fastar däri
vävs in bland solens gyllenstrålar



Tankar

När jag satt där ute under busken, som den där lilla kaninen på bilden, funderade jag på om det här var en flykt. Satt jag där med ett tomt, förvirrat huvud för att jag ville fly från mitt liv? Var det eskapism? Gjorde det något i så fall? Men jag vill inte vara den som flyr, jag vill inte vara den som gömmer mig, men samtidigt vet jag inte vad tusan jag gjorde där. Jag hade egentligen tänkt ta en promenad, men när jag fick syn på skogen bar benen mig dit av egen kraft. Jag ville nog gömma mig, inte synas ett tag. Det var nog så. Men jag gick ju hem igen. Jösses, man kan bli tokig av att fundera på varför man gör som man gör. :)

Clutter clearing

När jag duschade i morse hörde jag en duns på hallgolvet. Jag blev jätteglad och trodde att det var min nya bok som hade kommit, men icke. Det var nyaste numret av Nemi (eller möjligtvis en katt) som hade låtit.

Kollade en liten stund på Oprah, det handlade om att rensa i röran i sitt hem (clutter clearing). Jag kände nästan direkt hur det kliade i fingrarna, jag har länge tänkt att jag ska rensa ut böcker ur min "vanliga" bokhylla och skänka bort. Så jag hoppade upp och började dra ut bok efter bok tills jag hade en pappkasse. Inte så tokigt, det blir mindre att släpa på senare.

I går natt gick jag ut, satte mig under en stor buske och bara var. Iakttog. Efter en stund började det regna lite, det lät chippande när dropparna landade på de små löven. Själv blev jag knappt våt, jag var insluten av grönska.

Modiga män

Jag såg just sådana modiga, underbara män på tv! I UR:s serie "Genusmaskineriet" handlade reportaget om ett mansläger, där män möttes för att utforska manlighet och sin egen självbild. Med vägledning genom bildskapande, drama, rörelse, myt och diskussioner vandrade de inåt och bearbetade känslor, upplevelser, glädjeämnen och rädslor. Det var så fint när en man sa att ju mer de andra männen öppnade upp sig och delade med sig av sina tankar, desto mer såg han dem som manliga förebilder för sig själv.

Reprisen går imorgon på svt. Tror jag ska se det igen, jag blev så glad!

Uppsatsskrivande

Här sitter jag och väntar på min andra kanna kaffe för dagen. Jobbar lite på uppsatsen och hittade just en perfekt passage i en bok. Det är de där klockrena sakerna som får en att orka söka vidare. För den som aldrig har skrivit en uppsats på universitetsnivå inbillar jag mig att det är svårt att förstå vilken oändligt pusslande det består av. Ens egna åsikter får bara visa sig i de källor man använder, hur man vinklar det och ställer dem mot varandra. Ja, jösses, vilket hästgöra. Det går åt en himla massa böcker för att hävda en åsikt. Men lite skoj är det emellanåt, det är lite detektivarbete blandat med någon slags journalistådra. :)

Söta Auranah

Auranah säger:
hm.. vad jag minns så läste vi bara om kristendomen i skolan

Auranah säger:

minns att vi målade ikoner.. och att min inte blev bra

Ceriadwen säger:

fick ni måla ikoner? Vad kul!

Auranah säger:

läraren sa att Jesus blick såg död ut på min ikon

Auranah säger:

morr

Auranah säger:

han är ju fan död också

Ceriadwen säger:

hahahahahahahaha!!!


Mitt dop

Här får ni en lite annorlunda "treat", nämligen en bild på mig när jag var fem år, blond och glasögonorm. Det var nämligen då som hela syskonskaran döptes i faderns, sonens och den helige andens namn. Vilken lyckans dag! Eller nåt... (Jag slapp ju nästan undan!)

Jag minns det hela ganska tydligt i alla fall. Jag var väl den enda av mina systrar (den ena två och den andra bara några månader) som hade något som helst begrepp om kristendomen. Och jag var en smula konservativ redan då. Skulle det vara så skulle det vara på riktigt! Det var därför jag var den enda som hade korsformad dopljusfot medan mina systrar fick runda. Jag minns att jag var väldigt bestämd på den punkten och tyckte det var helt puckat med något annat. Haha!


WITCH IN THE MAKING ;)



Negativitet

Min farmor har börjat ringa till mig sedan hon fick veta att vi ska flytta. Detta är trevligt, men hon ringer i princip varannan dag och mest ojjar och beklagar sig. Jag vet inte hur många gånger i dag som hon sa:

"Det är dyrt", "Det är mycket jobb med det", "Det är jobbigt", "Det är tråkigt", "Det är ledsamt". Det är det enda jag får höra i samband med flytten och det är klart man blir påverkad. Och så den ständiga frågan hur det går med jobbsökandet och studierna. "Jo, jag har precis kickat min skrivarpartner, kan kanske lägga fram uppsatsen i augusti, ingen arbetsgivare har hittills visat intresse, det finns knappt några jobb att söka." Så lyder mitt inte allt för muntra svar och det finns förstås massa negativt att slå ner på. För blixten skulle säkert träffa henne om hon kunde lyfta fram något positivt! Jag tror jag börjar förstå min släktförbannelse. ;) Haha!

När vi lade på efter 12 minuter upptäckte jag att huvudvärken började smyga sig på. Jag försökte räkna upp saker att vara tacksam för, humöret blev lite bättre men inte huvudet.

The Heart of Wicca

Min man är sötast! :) I dag beställde han en bok åt mig; The Heart of Wicca: Wise Words from a Crone on the Path av Ellen Cannon Reed. Jag har ivrigt läst delar av den på Google Books och är helt fascinerad. Det jag har läst hittills har verkligen tilltalat mig och jag längtar supermycket efter att få läsa den i sin helhet! Woho! :D


Haha! Rolig video!


Tänkvärt


Nu får det vara nog

Nu har jag dumpat min skrivarpartner, som inte var någon bra partner. Jag tror att jag har haft större tålamod än de flesta som har sin examen i sikte. Jag går igenom liknande känslor som någon som har dumpat en "riktig" partner; ilska, sorg, sentimentalitet, besvikelse och oro inför framtiden. Men nu är det dags att ta ett steg framåt istället för att stå och stampa som jag har gjort i månader. Nu är det dags att skriva klart det här sabla examensarbetet.

Magi

Jag har inte varit ett dugg intresserad av magi på länge. Väldigt länge. Helt enkelt eftersom jag inte fick det att funka! Det gick väldigt bra när jag var kring femton, även om jag oftast ville helt fel saker så här i efterhand. Men när jag verkligen, verkligen, verkligen ville komma in på socionomlinjen och försökte tre olika år, sa det bara stopp. Två av åren försökte jag använda mig av magi men det föll platt. Sedan har jag väl tappat tilltron till mig själv på det området. Om det inte gick då, när hela mitt hjärta var i det, skulle det väl aldrig gå.

Men nu har jag lyssnat på den där
podcasten jag skrev om för ett tag sedan, och fått några verktyg som gör att jag vill pröva igen:

1. Utför din magi väl
2. Lösgör dig från ditt begär
3. Var tacksam för det du har

I det första steget ska man verkligen brinna för det man vill ha. Sedan, när man har utfört sin magi så väl man bara kan, ska man inte tänka på det mer. Man ska lösgöra sig från sitt begär. Man ska vara tacksam för det man har, men öppen för vad som vill komma in i ens liv.

Han jämförde det med när man är intresserad av en person. Ju mer man visar att man är intresserad, desto mer ointresserad verkar personen, man stöter omedvetet bort honom/henne. Men när man själv är ointresserad blir man plötsligt intressant. Kanske ligger det något i det.

Nu är jag i alla fall sugen på att pröva. Här ska trollas för jobb! ;)

I flee from thee, but lure thee on

För några inlägg sedan skrev jag om att inte veta, att inte ha en klar uppfattning om det gudomliga. Jag börjar nu fundera på om det inte är tätt sammankopplat med att inte ha en klar uppfattning om sig själv, om det sker synkroniserat. Jag vet att jag kan vila någorlunda i min självuppfattning när mitt liv är stabilt, men nu händer det mycket i och med att mina femåriga studier tar slut, jag försöker hitta ett jobb och vi ska flytta långt bort. Då känner jag mig osäker och börjar ifrågasätta mig själv. Det kan i och för sig vara nyttigt, det är inte det. Men jag undrar lite hur mycket vår uppfattning av det gudomliga hänger ihop med vår uppfattning av oss själva? Har vår självbild något att göra med vilka gudomliga aspekter vi knyter an till? Har vår självbild något att göra med hur öppna vi är för det gudomliga (om vi t ex känner oss "värdiga" eller inte)? Är det bara en tillfällighet att min kontakt med det gudomliga är lite "shaky" och dimmig just nu för att det sker många förändringar i mitt liv? Förlorar jag ögonen på det gudomliga när jag förlorar mig själv ur sikte?

För jag försöker verkligen. Jag försöker att lyssna, jag försöker att fråga men får mest ett avlägset skratt eller en viskning tillbaka. Försöker jag för mycket? Det är min erfarenhet att kontakten är som sämst när man behöver den som mest. Är det för att man ska hitta styrkan inom sig? Kommer att tänka på den där texten, varav slutet går något i stil med "När du inte längre såg mina fotspår bredvid dina i sanden, när det bara fanns ett par spår, det var då jag bar dig". Men sannerligen känner man sig inte buren vid sådana tillfällen, man känner bara att man stretar och stretar men bara rör sig några milimeter framåt. Jag har det inte så nu, jag bara tänker tillbaka på tidigare upplevelser.

Jag läste i Vivianne Crowleys "Wicca" ett litet parti som jag kände igen mig i, Spring Goddess Charge:

"Hear then the words of Diana the Moon,
the Bright Virgin.
Changing but unchanging,
my mystery is unanswerable,
but solve ye that mystery.
My nature is unknowable,
but strive to understand me.
Darkness and light are met within me.
I flee from thee, but lure thee on;
I seek for thee, but hide my face;
I speak to thee, but my words are silent."

Absolut de där sista raderna. Åh, jösses. Stanna upp så jag får se dig!

Ritualdröm

I natt/morse vaknade jag kring 04.30 av en härlig dröm. Jag hade drömt om en stor grupp människor bestående av både män och kvinnor som höll en ritual utomhus i skymningen. Många hade trummor och takten ändrades från snabb till långsam om vartannat. En del bar på facklor. Takten saktade ner och blev tystare då några kvinnor började tala. Det var inget planerat tal, alla talade från hjärtat, precis vad de kände eller tänkte på just då. Stämningen var glädjefylld och vördnadsfull. Någon började berätta en myt om en solgudinna, hennes gemål och deras son. Sonen hade ett namn som lät som "Noot". Sedan vaknade jag och undrade vad det var för konstig musik jag fortfarande hörde i huvudet. Det var en stadig takt, och en ton som höjdes och sänktes, höjdes och sänktes...

Det gudomliga

Även om jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, inte riktigt är på det klara med hur jag ska uppfatta det gudomliga, så reagerar jag ändå mot vad jag personligen känner är fel sätt att närma sig. I går satt jag och läste en del i olika wiccaböcker genom Google Books, då jag kom in på boken "The Wicca Handbook" av Eileen Holland. Jag klickade mig till kapitlet om hur man skriver åkallan till Guden och Gudinnan. Där står att Guden och Gudinnan är energi, och att deras olika namn uttalas för att sända ut en viss önskad vibration till universum. De är nycklar som öppnar de korrekta dörrarna och som riktar energi i en bestämd riktning. Det står vidare att de forntida gudomarna (förutom den "Stora Gudinnan, som är universum") är tankeformer. De är alltså skapade av människan. Sedan kommer en mycket förenklad exempellista där Afrodite styr kärlek och sexualitet, Neptunus styr haven etc.

Den religiösa delen av wicca blir helt förlorad här, det talas bara om vad det gudomliga kan göra för oss. Och i sanningens namn känns det som att den tonen genomsyrar de flesta "pop"-wiccaböcker, där fokus ligger på att tjäna pengar. Alla dessa böcker som säljer sig själva genom att vara fulla med "spells" och som ger lösningen på hur du kan förbättra ditt kärleksliv, ekonomi och hälsa. Usch, säger jag bara, usch, usch, USCH!

I dessa böcker blir det gudomliga helt anonymt, "nycklar" för att du ska få det du tror att du vill ha. Det handlar inte längre om andlighet, det är något annat.

Ett av mina favoritcitat lyder: "Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne". Man skulle kunna byta ut "människan" mot "det gudomliga". Att reducera det gudomliga till "energi", "tankeformer" eller "nycklar" låter totalt vanvördigt i mina öron. För mig är det gudomliga mer, det är ett mysterium, ett mysterium man inte kan sätta ord på utan som ytterst måste upplevas. Det existerar inte heller för att ge oss vad vi pekar på, det existerar inte för att tjäna oss.

Retarded Wiccan Boy

Om ni vill få er ett gott skratt och lite förfasande "OMG!", kan ni läsa om "Retarded Wiccan Boy". Jösses amalia! :D


Att inte veta någonting

"Ju mer jag vet, desto mer vet jag att jag inget vet".

Det är så sant som det är sagt. Just nu måste jag veta en massa, för jag känner mig inte säker på någonting. Haha! Jag har säkert berättat det många gånger, men när jag hade studerat wicca i något år trodde jag att jag visste allt. Jag var nitton for crying out loud! Jag trodde självklart att jag kunde starta ett eget coven, att jag kunde skriva berörande ritualer och överse andra människors utveckling. Vilken tur att jag aldrig behövde göra ett sådant magplask. I dag tror jag verkligen inte att jag besitter den förmågan än på långa vägar. Jag är osäker på hur jag ska uppfatta det gudomliga, hur jag ska kommunicera, etc. Nothing is fixed but everything is open.

Men någonstans i mig ringer det en klocka, att det är så här det ska vara just nu.

För när jag inget vet kan jag låta mig hänföras
När jag inget vet är allt stora mysterier
När jag inget vet är jag öppen för nya intryck
När jag inget vet ser jag med oskuldsfulla ögon
När jag inget vet är jag ödmjuk
När jag inget vet övas min tillit


Kanske är det detta som utbildning och kunskap syftar till? Att göra oss ödmjuka, inte kaxiga och egenrättfärdiga. Jag kan inte nog störa mig på folk, vilken väg de än har valt, som tror att de sitter inne på en enda valid sanning och att alla andra har fel. För visst finns det sådana människor även inom wicca.

Jag kommer att tänka på en rad ur "The Charge of the Goddess": Let there be beauty and strength, power and compassion, honor and humility, mirth and reverence within you. Låt där finnas skönhet och styrka, kraft och medkänsla, heder och ödmjukhet, munterhet och vördnad inom dig. Det är egenskaper jag strävar efter.

Jag tror att kunskap raserar våra tidigare föreställningar och bygger upp nya, men de är fortfarande bara föreställningar. Sedan kommer nästa skogsbrand som förkolnar grenarna på vårt visdomsträd och låter nya skott resa sig ur marken. Jag tror att detta fortsätter livet ut, men jag vill också gärna tro att vi rör oss närmare och närmare mitten av en spiral, att våra sinnen inte brinner förgäves. 


Storytelling

Jag ser mig själv gående på en äng, vinden blåser i mitt långa hår, det höga gräset smeker mina vader. En häst vandrar vid min sida. Jag vandrar... Jag är på en hög kulle. Under mig ser jag ett slott. Folk myllrar där nere, men jag har ingen affär med dem, deras liv berör inte mitt. Jag vänder och går tillbaka. Jag rider tillbaka, jag spränger fram i vild galopp över heden. Jag känner mig fri och obunden. Jag är ung och jag är stark.

Jag kommer tillbaka till mitt hem och där finns bara precis vad jag behöver, precis vad jag behöver för att överleva. Jag har ett tak över mitt huvud, jag har en dörr mot omvärlden. Jag städar där inne i mitt lilla hus och jag nynnar på en melodi. Hästen vandrar iväg för att återkomma när jag behöver honom.

Det kommer en man och knackar på min dörr. Han lutar sig djupt över sin stav och hans vita hår och skägg är långt. Han sätter sig vid min härd och jag ger honom varmt te att dricka. Han pratar med mig och får mig att skratta. Han berättar historier och mina ögon faller ihop till slut av trötthet. Jag drömmer märkliga drömmar, drömmar om moln som flyr över himlen och väsen som reser sig ur havet. Jag känner mig både rädd och vördnadsfull. Ett kvinnligt väsen i havet, en röst som dånar likt ett vattenfall. Jag känner sältan i luften.
 
Och så vaknar jag i min stuga igen. Mannen är borta. Det ligger ett papper där han satt, som han har skrivit något på. "Jag hoppas att dina drömmar var goda. Jag finns under den stora eken om du vill träffa mig."

Tacksamhet

Jag lyssnade just på en sådan bra podcast! Den handlade om tacksamhet och i en övning skulle man först känna efter hur man kände sig. Jag kände mig lite nere eftersom jag tänkte på icke-existerande jobb och alla som tjatar på mig om den saken. Sedan skulle man supersnabbt tänka på tio saker man var tacksam över. Det blev riktigt knasiga saker några gånger (t ex att vi har så bra vägar här i Sverige), men såklart mer personliga saker också. Efteråt skulle man känna efter om något hade förändrats i kroppen. Det kan jag säga att det hade. Tacksamheten kändes som en sköld mot allt negativt! Det fanns inget spår kvar, jag kände mig bara stärkt och glad. Tänk om man kunde uppmärksamma saker man är tacksam för varje dag, något för mig att tänka på...

Killen jag lyssnar på kallar sig Ariel och jag gillar flera av hans... episoder eller vad man nu ska kalla dem. Han har världens underligaste skratt också, riktigt corky och smittsamt. Jag kanske inte håller med om allt han säger, men det gör man väl aldrig. :)
Här är hans sajt.

Dröm: Ringen

Jag drömde att jag hade varit gift med en äldre man som tyvärr hade dött ifrån mig. Förtvivlad kastade jag ifrån mig vigselringen ner i en grop där den blev liggande. En bit in i drömmen kom en kvinna till mig, jag minns inte hur hon såg ut. Hon talade till mig och hjälpte mig att sörja, hjälpte mig att läka. Jag plockade upp ringen som fortfarande låg i gropen och satte den åter på mitt finger. Ringen är det jag minns tydligast från drömmen, bandet var smalt med ett litet, litet, blått hjärta.