Nu drar jag till Jönköping över helgen. Ska bli underbart att återse alla, speciellt Cheddar. ;-)

Haha, jag känner mig så jäkla positiv efter mitt förra inlägg. Hoppas att ni inte skräms bort av sådant där. ;-) Jag måste bara få alla känslor och tankar ur systemet ibland och jag vet inget bättre sätt än att skriva av mig dem.

Just nu skriver jag faktiskt av det syftet också; att skriva av mig. Jag sitter nämligen här och kämpar med att skriva min sista examinationsuppgift innan sommaren. Min startsträcka har över huvud taget varit ovanligt lång och seg och det är precis nu jag har beslutat mig för hur jag ska lägga upp den. Uppgiftens formulering var väldigt rörig (tillsammans med diverse bud från lärare och kurskamrater) så jag har varit förvirrad fram tills nu. I morgon klockan 17.00 ska den skickas till opponenten. Hoppas jag får ihop något som iallafall är lite vettigt... Men, men, planen är att skriva så långt in på natten som jag är klar i huvudet. Kaffet har precis gått ut ordentligt i blodet så jag sitter här och är varm och smått hyper. Hehe.

Nu ska jag återgå, men jag fastnade en stund på Manas underbara blogg. :-)




(Nu måste jag snart ta mig i kragen och använda bloggen till vad det var tänkt från början, lite andlighet!)

Nu känns det lite turbulent. Jag ska gå bredvid på ett sommarjobb samtidigt som jag ska försöka skriva min examination och hänga med på allt annat. Minns inte i skrivandets stund om jag har skrivit att jag har blivit erbjuden sommarjobb på ett äldreboende. Till saken hör att jag har noll erfarenhet och instinktivt känner att det egentligen inte är något jag vill jobba med. Men jag behöver ju pengar precis som alla andra! Efter tio minuter på plats igår kände jag bara "NEJ!", men efter att ha gått bredvid i fem timmar så kändes det kanske lite bättre. Jag vet ännu inte om jag ska ta det. På fredag har jag ett pass mellan 07.00-16.00 (låååååångt!) så då ska jag känna efter ordentligt om jag tror att jag klarar det. Jag känner ig hjälplös när jag inte kan rutinerna, inga namn, inte hur man använder tex hissar och andra skumma hjälpmedel för att ta hand om de gamla. För att inte tala om mediciner, vilket jag hoppas att de inte kommer försöka få mig att ge. Jag vet ju att jag inte får, men det är tydligen en annan sak... :-(

Alla intryck jag fick igår har verkligen jagat mig idag. En tants leende och att hon kom ihåg mitt namn, stanken av avföring i ett av rummen, gubben i rullstol som trodde han skulle med ett tåg, den förståndshandikappade mannen som förvirrat såg på mig medan han kramade min hand, hur han skrek när de skulle ta på honom nattskjortan... Det skulle säkert ge mycket livserfarenhet att ta det här jobbet, men det känns så psykiskt krävande. Det känns svårt för mig att se människor i så pass utsatta positioner som de här gamlingarna är i, det är förödmjukande samtidigt som det är sånt livet är. De behöver ju hjälp och det är på sätt och vis beundransvärt att de tar emot den hjälpen, men väldigt sorgligt att tänka på att de en gång har varit starka, friska och levnadsglada. Nu får en del "humörshöjande" medicin för att inte bli ledsna.

Jag får väl säga att upplevelsen har fått mig ännu mer övertygad om ett gammalt val; att fly från livet innan jag själv hamnar i den situationen. Jag tycker inte att det är fegt, det är mitt val som fri människa. Och det kommer ju förhoppningsvis dröja tills jag inte kan ta hand om mig själv längre, men tyvärr kan man nog inte förvarna nära och kära för då skulle det väl inte bli något av det. :-) Jag och min man har iallafall diskuterat det där och vi är överens, det är allt som betyder något. Jag tror ärligt talat att ens barn och barnbarn skulle tycka det var ganska skönt att besparas detta att behöva gå och se mig ligga svag, tunn och kanske förvirrad i en sjukhussäng, en skugga av mitt sanna jag. De slipper sjukhuslukten, blommorna, sorgen. Det skulle jag vilja slippa.

Jag var så otroligt sugen på att blogga i går natt, men det gick inte att logga in. Usch, vad frustrerad jag var!

Jag är lite sugen på en sådan där tatuering på bröstet förresten! Mmmm.



Det hemska höll i sig i går också och blev till och med värre på grund av en jättefånig grej. De ringde från ett av sommarjobben jag sökte och ville att jag skulle gå bredvid ett kvällspass och ett morgonpass inom vården. Och en sådan grej ger mig ångest, jag borde ju vara glad att de hör av sig. Men jag blir visst aldrig nöjd: jag får ångest över att eventuellt inte ha ett sommarjobb och jag får ångest vid tanken på att ha ett sommarjobb. Är det normalt?!

Strax ska jag till min VFU och ha någon lektion, sedan ska jag rätta de sista texterna. Vad gör jag sedan? Förmodligen inte något produktivt. Det verkar som att det är många som är inne i svackor just nu; min man, min pappa... Undrar om man helt enkelt påverkas av att vara i närheten? Rent energimässigt, som att drabbas av ett virus? Haha. Men att katterna har levt rövare varje natt den här veckan kanske är en del av problemet också. Ständigt avbruten sömn som har gett huvudvärk. Det kan ju inte vara så bra för humöret direkt.

På torsdag är det dags för häxträff igen, men det verkar bara som att vi blir två denna gång, vilket är lite synd. :-(  Vi har iallafall ett tema för den här gången; Gudinnan. Det kändes liksom som ett bra första tema. ;-) Fast förra gången kom vi in lite på altaren, vilket var kul. De som satt vid bordet bredvid hade tydligen tittat lite konstigt på oss, men vi kunde ju inte hitta en privatare plats. Vi får vara ute i lite godare tid nästa gång så det mesta är öppet.

Jag hoppas också att jag ska kunna gå på Marias och Linnéas tjejkväll. Det var en spännande inbjudan man fick ut där. ;-D Det kanske kan liva upp humöret lite! "Tala-om-tro-träffen" låter också jättekul!

Usch, igår mådde jag dåligt. Riktigt dåligt. Fick ganska mycket ångest i går kväll och ville inte gå och lägga mig, för då skulle jag vara ett steg närmare att behöva gå upp. Smart logik va? Nej, det var inte bara vanlig måndagsångest, jag mådde dåligt för att det kändes jobbigt att komma tillbaka till VFU:n. Jag kände mig oförberedd och omotiverad. Det kändes bara skit. Så jag somnade sent, sov dåligt och vaknade 03.49 för att katterna for omkring så mycket. Huvudvärk nu... Men, men, det gick väl bra i dag. Tyvärr hade jag missuppfattat en del och visste inte att jag skulle ha eleverna på torsdag och fredag också, men jag slapp.

Vet inte varför jag får sådana här svackor! Blir lite irriterad eftersom det är så ologiskt. Det är som att helt plötsligt sjunker självförtroendet bara i botten av ingen som helst anledning och jag mår verkligen bara skit. Blä. Enda grejen jag kan komma på - och som slog mig igår natt - var att det är tilltagande måne nu. Jag har dillat om det i tidigare inlägg också, men det stämmer faktiskt att jag mår olika under olika månfaser. Under tilltagande måne blir jag stressad, uppe i varv, nervös och får oftast mina svackor. Vid fullmåne sover jag ofta dåligt, men annars brukar det vara OK. Under avtagande måne är det som att spänningen släpper och allt känns avslappnat, lugnt och skönt. Det är bra underligt...

Efter att jag hade varit på VFU:n gick jag och köpte tyg igen, men denna gång till den klänning jag ska ha på handfästningen i sommar. Jag ska ju faktiskt sy den själv hade jag tänkt. För jag är en snåljåp. Hahaha! Och så vill jag bara ha en väldigt enkel och då kan jag ju lika gärna göra den själv, annat är bara onödigt. Dessutom slutar ju plugget om tre veckor och jag har fortfarande inte hört något från sommarjobben... :-(

Sedan gick jag till gamla Bokia och fick hjälp att välja ut ett fint papper till inbjudningarna. Köpte bara ett nu för att se så att det passar i skrivaren. Hoppas, hoppas... Expediten visade mig först hemska papper med champagneglas på. Haha, inte riktigt my cup of tea! Attans! Nu kom jag på att jag skulle ha köpt svarta papper till scrapbooking!

I går såg jag och pojkvännen de två sista avsnitten av Rome på datorn, andra säsongen alltså. Till och med bättre än första säsongen! Jag har verkligen varit inne i ett litet Rome-rus ett tag nu och det känns trist att det är över. Andra säsongen gav oss många sköna citat, framför allt: Mother, it was only an orgy! Men, men, det kommer fler tv-serier. ;-)

Krax!

Skrivkrampen har infunnit sig, lagom nu när man har inlämningsuppgift kl 17 imorgon. Inte en rad har jag skrivit. Haha!

Mycket händer här och allt orkar jag inte berätta. Skadade mig olyckligt i armen i torsdags natt och fick sy nio stygn, men det verkar läka bra. Öppnade och såg på det i dag och det var iofs lite äckligt, men det funkar nog...

Fick bara en sådan mysig, vacker känsla i morse när jag åkte buss till universitetet. Vi åkte förbi ett skogsparti där marken var täckt av vitsippor. Jag brukar kalla vitsippor för "skogens brudslöja", efter en bildserie jag gjorde på gymnasiet. Jag tänkte mig en brud i vit slöja och hur otroligt mycket hon representerar jorden om våren, en personifikation av den livgivande kraften. Micro- och macrokosmos. Det var en så stark aha-upplevelse att jag blev lite tårögd. Det är svårt att förklara. :-)

Nej, nu ska jag hoppa i lopplådan!

Varje gång jag slår av och på lampan är jag Gud


I dag har varit en intressant dag. Jag och min man började bråka om ansvar, eftersom han tycker att jag ofta tar för lite av den varan. Nu handlade det om min pappas 50-årspresent och våran handfästning i sommar, men också sådant som har varit tidigare. Det är på ett vis intressant att bråka med min man, eftersom han känner till alla mina svaga punkter så blir jag alltid enormt provocerad när han trycker på dem. Genom att han vet var jag är känslig så blir jag alltid uppmanad att självrannsaka mig själv, vilket ofta leder till nya insikter. Ta till exempel när jag blev så upprörd över att han ville möblera om hela tiden. Jag kände mig orolig och otrygg över förändringar i hemmet och tyckte det var väldigt jobbigt när han talade om hur han ville göra om. Då kom jag plötsligt ihåg hur jag själv ofta hade möblerat om i mitt rum när jag var yngre. Det hände ju var och varannan dag. Efter att mina föräldrar skilde sig hände det aldrig mer. Det hade varit en väldigt lätt skilsmässa, men saker kan påverka en på de mest oförutsägbara sätt! Något i separationen hade gjort mig så otrygg att jag inte längre kände mig bekväm med att flytta saker och det sitter i än i dag.

Vad jag kom fram till i dag var också från barndomen. Jag fick ofta höra att jag aldrig slutförde saker, att jag inte tog ansvar, att jag inte gjorde bra nog ifrån mig i skolan m.m. Jag minns en hemsk upplevelse när jag var 16 och inte hade tagit tag i att söka sommarjobb. När min mamma kom hem en dag ilsknade hon till och började vräka ur sig de mest elaka sakerna. Jag har förträngt det mesta. Hon också. Hennes budskap var iallafall att jag var totalt misslyckad. Sådana saker sätter spår. Så fort jag lyckas med något ringer jag min mamma och berättar det. Till viss del gör jag allt jag gör för att försöka få henne att vara stolt över mig. Jag behöver hennes bekräftelse, men inte ens då kan jag slappna av och själv känna att det jag har gjort är bra. Inte fullt ut. Kan aldrig slappna av och berömma mig själv. För jag vet att jag aldrig kommer att duga.

Hur som helst så är det här med att ta eller snarare inte ta ansvar oerhört skuldbelagt hos mig. Då borde man ju tycka att jag borde undvika att få det berättat för mig att jag inte tar nog ansvar för saker och ting. Att jag borde jobba på ännu hårdare. I stället undviker jag stor del av ansvaret helt. Jag vet inte riktigt varför, det har blivit som en antieffekt. Mycket som har med ansvar får mig att må dåligt. Det låter ju helt knäppt, att jag är otroligt, otroligt självkritisk och ofta jobbar väldigt hårt, samtidigt som jag inte klarar av att ta ansvar för en del grejer.

Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne.

Jaja, det kanske var ett lite smådeppigt inlägg, men självrannsakan är ju bra. Fortsätt att skala av lagren på löken...

I natt hände det igen!

Jag har drömt väldigt mycket om djur på sistone. Jag har också läst att barn drömmer om djur mycket oftare än vad vuxna gör. Jag har väl kvar mitt barnasinne antar jag. :-) För några nätter sedan var det en talande häst (som till och med hade en lustig hatt på sig!), sedan ett talande djur som var en blandning mellan ett lejon och en tiger och i natt var det en sur gorilla som knuffade runt mig i en djuraffär. Djur som tidigare ofta har förekommit i mina drömmar är lejon och spindlar. En och annan varg har det slunkit in också... Jag tror djuren har mycket att lära oss.

---

I dag ska jag städa så det är rent och fint när Jönköpingsfolket kommer i morgon. Funderar också på att baka det goda brödet som jag blev besatt av i julas. Mums! Jag älskar hembakat bröd!

---

Jag måste bara klistra in en sådan jäkla kul grej som jag just snubblade över!!! *asgarvar* Den heter "Why Does The Chicken Cross The Road?" Jag klistrar in ett urval. PS. Man måste känna till lite om wicca och andra riktningar för att tycka det är roligt. DS.

Alexandrian/Gardnerian: To reveal this would be to break my oath of secrecy. I can say, though, that it *really* is an ancient rite, dating far back in time, back even before 1951, and I have learned it from an unbroken lineage. As Gerald said, it takes a chicken to make an egg.

Asatru: First, we don't believe in a "One Chicken" or a "Hen and Rooster." We believe in many chickens. Second, "crossing the road" is part of the three levels, or worlds, and the chicken simply crossed from one level to another. Hail to the Chickens!

British Traditional: The word "chicken" comes from a very specific Old English word ("gechekken"), and it only properly applies to certain fowl of East Anglia or those descended therefrom. As for the rest, I suppose they are doing something remotely similar to crossing the road, but you must remember that traditional roads are not to be confused with the modern roads....

Dianic: The chykyn ("chicken" is term of patriarchal oppression) sought to reclaim for herself the right to be on the other side of the road, after it had been denied to her for centuries. By doing so, she reawakened the power of the Hen within herself.

Druid: To get to the sacred grove, of course! Keep in mind that 99% of everything written about chickens-crossing-the-road is pure hogwash, based on biased sources. Yes, there were a few unfortunate chicken sacrifices in the past, but that is over now...

Eclectic: Because it seemed right to her at the time. She used some Egyptian style corn and a Celtic sounding word for the road and incorporated some Native American elements into her Corn-name, Chicken-Who-Dances-and-Runs-with-the-Wolves.

Faery: In twilight times and under sparkling stars, those properly trained can still see the chickens crossing the roads. Reconnecting with these "fey-fowl" as they cross is crucial to restoring the balance between the energies of modern development and living with the earth.

Family Traditional: Growing up, we didn't think much about "crossing the road." A chicken was a chicken. It crossed the road because that was what worked to get her to the other side. We focused on what worked, and we worked more with the elders of the barnyard and less with all this "guardians of the chickencoop" business. We didn't get our concepts of "chickens" or "the other side" from Gardner, either. You can choose not to believe us but that doesn't change the facts: there *were* real chickens, and they *really did* cross the road!

Kitchen Witch: The chicken crossed the road to get food, to get a rooster or to get away from me after I decided to have chicken for supper!

Left Hand Path: White, fluffy chickens prancing across the road! Do you think that is *all* there is to crossing the road? Do you *dare* to know the dark side of crossing the road and the *other* path to self-development?

Shaman: Crossing the road is a way to reconnect with the healing, visionary lifeways of the past. Chickens have long known this, but increasingly the Rooster's Movement is adding more roosters to the crossings too.

Wiccan: The chicken crossed the road because she felt like she was finally "coming home." She could do it alone or with others, but she had to call to the Guardians of the Watchtowers of the Barnyard first ... uhm, after casting the circle.

Scott Cunningham: A chicken passes between the grasses, clucking. The wind blows, and the chicken knows, *knows*, that this is the time. She puts her energy into taking the steps, in harmony with the gravel and the stones of the road. She is across; it is over, and the chicken stands in the field on the other side of the road. ... Natural chicken crossing is unique among most other branches of the art of chicken road crossing. It doesn't require years of collecting or fashioning coops, feeders or hen houses. Indeed, the most important tools of natural chicken crossing are free: the road, the chicken and you, your personal chicken power. You're already familiar with it. You've felt it. You *are* a chicken. Crossing the road is you, with your chicken need. And, you can do it on your own. After all, who initiated the first chicken?

Janet and Stewart Farrar: Since so many editions of Gardner's Chicken Book of Crossings have appeared in print (some accurate, some not), we think it won't "lay an egg" too much if we clearly present "The Chicken Crossing Rite," especially if we do so after two and half pages of well researched introduction set in six-point type. In version A of the Chicken Crossing Rite, we find many pseudo-archaisms (e.g.,"Yea, Ye Anciente Rite of Ye Chiks and Ye Rodes is a moste powerful Crafting, taking thy athame..."); however, Doreen Valiente notes (in version C, which is what we present), and we agree, that underlying it all is a basic ritual for summoning the astral road through the spirit of the Chicken (drawn down in the person of the High Priestess, holding the black handled feed bin; of course, a second degree may assist or perform the rite when....

Llewellyn's Practical Chicken Magick Series: To some people, the idea that "chickens crossing the road" is practical comes as a surprise. It shouldn't. The whole idea of Crossing the Road is practical for chickens. While Crossing the Road is also, and properly so, concerned with spiritual growth and psychological transformation --the "why" of crossing the road-- every chicken's life must rest firmly on material roads. Crossing the Road is the flowering of chicken potential. And the profits from publishing all those books on how to do so? Well, that ain't chicken feed...

Doreen Valiente: Old Chicken really did exist, and she really did cross the road. Gerald talked about her often, but she didn't cross the road till before I began studying with Gerald. Still there are records of Old Chicken which confirm her reality. As for all the comments that Gerald had a "thing" for chickens, that is simply not true. The reason we worked with chickens is really quite simple: it worked!





Krax Pax!

Det var ett tag sedan jag skrev ett nytt inlägg. Jag har varit fruktansvärt sjuk och haft noll energi, men nu är jag igång igen tack och lov!

I förrgår fick jag reda på en jäkligt trist grej. Min lillasysters sambo har tydligen knarkat ett bra tag och alla i bekantskapskretsen visste om det utom hon. De har varit på honom om att han ska berätta, men det blev aldrig av så de sa det till henne i fredags. Hon flyttade ut direkt och det tycker jag hon gjorde rätt i, eftersom han har ljugit så länge för henne och betett sig så illa. Jag ringde henne när jag fick reda på det och förväntade mig att hon skulle vara oerhört ledsen och knäckt. I stället var hon arg, flammande arg och på något mystiskt sätt var det... inspirerande! Det härleder ju till något jag skrev om tidigare här på bloggen, om att plocka fram aggressionen. Det här var ett bra exempel på när aggression är passande och renande. Bli förbannade! Att vara ledsen äter bara energi inifrån. Men självklart måste man sörja också.

Vad jag känner mig förbannad för är för att jag litade på den här människan. Min lillasyster är bland det käraste jag har och jag älskar henne till döds. Då förväntar jag mig att någon annan som säger att han älskar henne och som bor med henne, tar hand om henne och behandlar henne schysst! Man släpper ju ändå taget om en familjemedlem och överlämnar henne i någon annans vård på ett sätt. Han sviker inte bara hennes förtroende utan alla som står henne nära och som vill hennes bästa. Usch, jag är så arg. Men jag tycker mer synd om honom än jag är arg. Jag vill att han ska sluta med drogerna, ta tag i sitt liv och må bra och vara lycklig...

---

Eftersom tiden närmar sig för att ansluta sig till covenet så behöver jag ett kraftnamn. Tidigare har jag inte varit så inne på att ha ett, jag har tyckt att det har känts lite fånigt faktiskt. ;-) Men jag är öppen för tanken och tror att det på sätt och vis främjar utövandet. Absolut i en grupp.

När jag satt på balkongen i dag så fick jag inspiration till att försöka skaffa mig ett namn, så jag mediterade. Jag bad Guden och Gudinnan och mitt högre jag om att få till mig ett namn. Efter ett tag ploppade det upp ett namn i huvudet och jag funderade på vad det symboliserade för mig. Eftersom det var från en grekisk myt så misstänkte jag att jag mindes vad det var så jag slog upp det. Jag hade rätt; det var inte en mytologisk figur som jag är så förtjust i. Gah, jag har fått fel namn! tänkte jag. :-) Ett litet våp som blir räddad av en hjälte ungefär.

Då började jag fundera på om jag kunde ta mig friheten att tolka myten. Jepp, självklart. Då blev det lite mer intressant, i mitt huvud förvandlades det till en myt á la Kore-Persephone. Hmmm... det kanske jag kan leva med. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kan acceptera namnet eller ej, men får man ett namn kanske man gör bäst i det...?

Jag får sova på saken.

Jag borde sova, javisst. Här sitter man och har blivit sjuk. Urk säger jag bara! Jag avskyr att vara förkyld!

Jag har tänkt på en sak, att det är konstigt att folk är så olika med hur mycket de klarar av att ta av livet. Vissa bryts lika lätt som torr ved, medan andra borrar ner rötterna och lyckas överleva även de hårdaste stormarna! Jag kanske är någonstans mittemellan... men ofta tror jag att man hämtar oväntad styrka och överlevnadsinstinkt från en väldigt djup källa... Kanske är det speciellt genom svåra upplevelser man kommer i närkontakt med den obändiga livskraften? Ett exempel är ju alla de människor som upplever någon form av kris och därefter börjar tro på Gud eller Gudinnan eller vad det nu är man söker sig till. Med andra ord, livskraften.

Min månadsmeditation som jag har fått i utmaning går sådär... Att lägga sig till med en ny vana är inte lätt och jag har inte lyckats till 100%. Men å andra sidan kanske det inte handlar om att "lyckas" i sådan strikt bemärkelse...? Det viktigaste är väl att man tänker efter och kommer till någon form av insikt. Jag känner att jag börjar närma mig det. (Kan man förresten "närma sig" en insikt? Är det inte något som bara slår till? :-))

I går hade jag en ytterst jobbig dag med krasslighet, överfulla bussar som luktade spya, föreläsningar som var inställda utan att jag visste om det, långa pendlingstider med mera. Var bara tvungen att klaga lite... Jag VISSTE att jag inte skulle ha rört mig ur fläcken den morgonen. Tyvärr är det en lyx i dagens samhälle att kunna lyssna på sin intuition i sådana frågor. ;-P

Den där livskraften jag pratade om tidigare skulle jag förresten ta och besöka, jag känner mig helt dränerad!





...Märks det möjligtvis att jag lider?

I dag tror jag att jag har konfronterats lite med dåligt självförtroende igen på ett sätt som verkligen fick mig att tänka på det. Jag ska bara ta ett exempel för det andra var rätt fånigt...  Jag var hos sångpedagogen i dag igen och fick a:a Edelweiss (ni vet den där melodin i Sound of Music) och några andra toner efter keyboard. Efter det sa han att "här har det hänt grejer, vad du har utvecklats sedan förra gången!". Det gjorde mig väldigt misstänksam, som att han sa det bara för att göra mig glad så att jag ska fortsätta gå. Jag menar, jag har bara träffat honom en gång tidigare och jag har inte övat på hans övningar eller nåt. Hur skulle jag kunna ha utvecklats så mycket att det är värt att nämnas då?! Men som han sa så kan det ju bero på att jag var lite nervösare förra gången och inte riktigt visste vad jag förväntades göra. Då är ju frågan ifall jag under min livsresas gång har blivit för cynisk, eller om jag helt enkelt inte kan ta emot beröm? Jag ska iallafall jobba vidare med en låt från musikalen Fantomen på operan, som jag älskar. "Wishing you were somehow here with me" tror jag den heter (som Christine i musikalen sjunger vid sin fars grav). Om jag någon gång klarar av att sjunga den med rätt kraft och tonhöjd så kommer det vara värt allt besvär för då har jag lyckats med något som jag inte kan nu. :-)

Ska bli spännande att starta med månadsmeditationen snart, känner mig förväntansfull men också lite spänd på att se vad som kommer dyka upp ur medvetandets mörka vrår. Vissa kanske tycker att man inte ska gräva i sådant, men jag är mer av en person som tycker om att klä av mig mina lager och se vad som finns under. Jag är ständigt nyfiken på mig själv, för jag vet att det alltid finns ännu ett lager att skala av. Att nå in till kärnan är nog ganska smärtsamt inbillar jag mig och risken kanske finns att man till och med blir desillusionerad!

I natt hade jag en ganska vacker dröm om att jag skulle hjälpa till vid någon gudstjänst. Kyrkan såg ganska liten och medeltida ut och låg uppe på ett berg med lummiga träd och buskar. Prästen stod utanför när jag såg det i drömmen. Han var ung, lång och hade mörkt hår och sådan där klassisk svart klädnad. :-)

Krax och god natt!

I kväll fick jag veta att min favoritförfattare, Marianne Fredriksson, har dött vid en ålder av 79 år. Det blev jag såklart mycket ledsen av att höra. Min absoluta favoritbok är Den som vandrar om natten (som jag läste redan när jag gick på gymnasiet) och jag gillar verkligen Enligt Maria Magdalena också. För den som tycker om att läsa en blandning av religion, psykologi och historia är de en guldgruva. För mig var varje sida en njutning och karaktärerna fick verkligen liv och röst genom henne. 1997 kom Fredrikssons Simon och ekarna på 13:e plats när bibliotek i fokus i samarbete med de svenska folkbiblioteken och SAB ordnade en omröstning om århundradets bästa svenska bok.

Vandra vidare i skönhet, Marianne!

I dag var jag i Jönköping igen. Det var en del frågetecken som rätades ut så det var bra. Nu känns det bara hoppfullt inför framtiden!


Corvus Corax!

Nu är imbolc över och förbi och då har det tråkigt nog blivit riktig vinter! :-) Jag som var inställd på vår och så blir det snökaos. Där får man. ;-) Men jag sörjer inte för det! Våren är på väg och jag VET det!

Samhain (vår till hälften norska skogskatt) sitter här i mitt knä och kurrar. Jag är så tacksam över att jag får ha dem i mitt liv och att jag inte är allergisk eller bor på för liten yta längre. Att få dela sitt liv med kärleksfulla varelser - i vilken form de än må vara - är en välsignelse! Tänk vad mycket kärlek man har i sitt liv som man inte är klok nog att uppskatta varje dag!

För några timmar sedan låg jag i soffan och var på väg att slumra till medan jag såg på Newton och hans forskning inom alkemi på history chanel. Medan jag fortfarande var vid någorlunda medvetande så började jag att drömma, ni vet sådana där väldigt verkliga drömmar mellan sömn och vakenhet. En man ledde mig framåt genom mörker, jag höll i hans arm och han gick framför. Han hörde andarnas röster och lyssnade och talade med dem. Det enda jag såg var hans skepnad framför mig och hans bleka hud som skimrade i mörkret när han klädde av sig. :-) Inte vet JAG varför han klädde av sig!

På söndag bär det av mot Jönköping igen, denna gång för sista träffen i grupp. Nu är tiden att lägga fram frågor och funderingar innan det sista enskilda mötet. Men har jag några vettiga frågor? Nej, inte direkt. Får se om jag kommer på något, jag vill ju gärna ta tillfället i akt.

I går var jag hos en sångpedagog för andra gången i mitt liv, men det var första gången det var enskilt och fokuserat på mig, så det kändes jättebra. Jag sjunger ju i ett band och strävar efter att utveckla min röst så mycket som möjligt. Jag skulle väldigt gärna bli artist men har störst lust att slå igenom med bandet i framtiden när vi har blivit bra nog (och då hänger det ju mycket på mig). ;-) Så när jag såg en annons i lokaltidningen om en sångpedagog i staden där jag bor så ringde jag nästan direkt. Till min stora lycka så var han väldigt billig (åtminstone i jämförelse) så jag kan nog gå två gånger i månaden iallafall. Men nu ska jag dit redan nästa tisdag igen. Det var så roligt att få feedback från någon som vet vad han pratar om och som kan hjälpa mig framåt. Jag fick veta att jag har ett brett register så det var kul. :-)


Love and light!

Jag tror att det är sådana här dagar som gör att man orkar och står ut. Vaknade upp till en dag av strålande solsken som lyckades väcka hoppet i mig: det kommer att bli vår! Jag började titta på påsksaker på Internet och känslan bara steg i mig, ljuset kommer tillbaka, naturen återuppstår och jag själv kommer att slå ut som en blomma efter att ha krupit ihop under vintern.

Plötsligt blev allt så vackert, allt blev så meningsfullt och fyllt av liv. Att man blundar så mycket för livet i vanliga fall! Jag duschade, och min kropp skalade av sig hopplösheten och jag såg att den var vacker och helig. Trots sina skavanker så var den perfekt, ett kärl för den gudomliga livskraften, så som vi alla är. Vad mycket vi glömmer...